De nordiska länderna framhålls ofta som globala föregångare inom digitalisering. Vår offentliga sektor har genomgått en omvälvande transformation som lovar effektivare tjänster, ökad transparens och en enklare vardag för medborgarna. Men bakom de imponerande rankningarna och de digitala brevlådorna döljer sig en komplex verklighet av skilda nationella strategier, gemensamma hinder och en ständig kamp för att balansera teknisk innovation med grundläggande demokratiska värden. Som jag ser det handlar denna resa om mer än bara teknik; den handlar om att omdefiniera själva relationen mellan staten och medborgaren i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Den nordiska paradoxen – föregångare med gemensamma hinder

På ytan ser den nordiska digitaliseringen ut som en enad framgångssaga. Vi har en hög digital mognad och en befolkning som i stor utsträckning litar på och använder digitala offentliga tjänster. Men under denna yta brottas samtliga länder med fundamentalt liknande utmaningar. En av de mest påtagliga är den strukturella trögheten i våra förvaltningar. Som den norska regeringen tydligt pekat på kan enskilda myndigheter inte på egen hand lösa komplexa samhällsproblem. Medborgare och företag förväntar sig sammanhängande tjänster, inte att bli slussade mellan olika digitala och fysiska luckor. Denna utmaning att överbrygga traditionella sektorsgränser är universell och kräver ett paradigmskifte från myndighetscentrerad till användarcentrerad design.

En annan gemensam stötesten är finansieringen och styrningen av gemensam digital infrastruktur. I Sverige har detta varit en särskilt segdragen fråga, där regeringen gett Ekonomistyrningsverket i uppdrag att utreda hur kostnader och nyttor för myndighetsgemensamma lösningar ska fördelas. Enligt regeringens direktiv är målet att skapa en kostnadseffektiv och hållbar utveckling. Utan tydliga modeller för finansiering och ansvar riskerar viktiga projekt att stanna av, och vi ser en tendens där varje myndighet bygger egna, isolerade system istället för att investera i en robust, delad grund. Detta leder inte bara till ineffektivitet och dubbelarbete utan underminerar också själva målet om en sammanhållen digital offentlig sektor. Det är en kostsam paradox att vår strävan efter effektivisering hindras av oförmågan att effektivt samordna våra investeringar.

Nationella vägval och konkreta resultat

Trots de gemensamma utmaningarna har de nordiska länderna valt tydligt skilda strategier för att nå målet om en helt digitaliserad offentlig sektor. Dessa vägval speglar ländernas unika politiska och administrativa kulturer, vilket har gett upphov till olika flaggskeppstjänster.

Sveriges analytiska och stegvisa väg

Sverige har tagit en mer analytisk och försiktig väg, där ett stort fokus har legat på att först lösa de komplexa styrnings- och finansieringsfrågorna. Inrättandet av Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) är ett steg mot ökad samordning, men processen är mer fragmenterad än i grannländerna. Resultatet syns i framgångsrika, men ofta specialiserade, tjänster som vårdguiden 1177.se och digitala brevlådor som Mina Meddelanden, vilka har blivit oumbärliga för många svenskar. Den svenska modellen betonar noggrannhet och hållbarhet, men riskerar samtidigt att tappa tempo i den snabba tekniska utvecklingen.

Norges fokus på samstyre och dialog

Norge har i sin tur lagt stor vikt vid samstyre, särskilt i relationen med den kommunala sektorn. Deras nationella digitaliseringsstrategi är utformad som en gemensam plan för både stat och kommun. Detta illustreras tydligt av plattformen Altinn, som fungerar som en central knutpunkt för digital dialog mellan företag, privatpersoner och offentliga myndigheter. Detta visar på en stark förståelse för att digital transformation måste förankras på alla nivåer i samhället för att bli framgångsrik och legitim.

Danmarks helhetsgrepp med användaren i centrum

Danmark utmärker sig med ett tidigt och kraftfullt helhetsgrepp. Genom ett nära samarbete mellan stat, kommuner och regioner har man byggt en robust och integrerad nationell digital infrastruktur. Den centrala portalen borger.dk är kronjuvelen i detta system, där medborgare kan hantera nästan alla sina ärenden med det offentliga. Den danska digitaliseringsmyndigheten har också drivit på införandet av ”digitaliseringsredo lagstiftning”, som anpassar regelverken till en digital verklighet. Detta proaktiva förhållningssätt har positionerat Danmark som ett föregångsland inom användarcentrerad digital förvaltning.

Finlands satsning på kompetens och tillgänglighet

Finland har valt en strategi som starkt betonar digital kompetens, särskilt inom utbildningssystemet. Med en lång historia av att integrera teknik i skolan har landet fokuserat på att ge medborgarna rätt verktyg från grunden. Som forskning kring digital kompetens i skolan visar, manifesteras detta arbete i den nationella medborgarportalen suomi.fi, som samlar offentliga tjänster på ett tillgängligt sätt. Istället för det bredare begreppet ”digital kompetens” använder Finland ofta termen ”IKT-kompetens”, vilket signalerar ett fokus på praktisk och ansvarsfull användning, informationshantering och kreativitet.

Människan i systemet – kompetens, klyftor och inkludering

En framgångsrik digitalisering handlar inte bara om teknik och infrastruktur, utan om människor. Samtidigt som vi utbildar för framtiden står vi inför en akut utmaning med digitala klyftor i dagens samhälle. Trots höga genomsnittsnivåer finns det, som forskning från Nordregio visar, betydande grupper som riskerar att hamna utanför. Att säkerställa att alla medborgare, oavsett ålder, bakgrund eller funktionsvariation, kan ta del av digitala offentliga tjänster är en demokratisk skyldighet. Denna skyldighet att inkludera alla ställer i sin tur höga krav på den offentliga sektorns egen kompetens, inte minst när ny teknik som AI ska implementeras på ett ansvarsfullt sätt. För att lyckas med den komplexa förändringsledning som krävs för en både innovativ och inkluderande digitalisering väljer många organisationer att samarbeta med externa experter. För att säkerställa att tekniska lösningar blir genuint användarvänliga och tillgängliga kan strategisk vägledning från specialister som Precio Fishbone vara helt avgörande för att bygga intern kapacitet och hantera omställningen.

Bortom kod och klick – den digitala statens nya samhällskontrakt

Digitaliseringen av den offentliga sektorn är i grunden inte ett tekniskt projekt, utan ett samhällsbygge. Varje digitalt formulär, varje automatiserat beslut och varje datadelning mellan myndigheter omformar relationen mellan staten och individen. Effektivitet och kostnadsbesparingar är viktiga drivkrafter, men de får aldrig överskugga värden som rättssäkerhet, integritet och medborgerligt förtroende. De olika nordiska vägvalen, från Danmarks användarfokus och Norges samarbetsmodell till Sveriges eftertänksamhet och Finlands kompetenssatsning, bidrar alla med unika lärdomar. Tillsammans formar de konturerna av framtidens digitala välfärdsstat, där utmaningen ligger i att bygga en stat som inte bara är smart, utan också vis.

Få saker illustrerar samspelet mellan politik, ekonomi och medborgarnas vardag så tydligt som Riksbankens styrränta. Det är ett instrument som ofta diskuteras i tekniska termer, men vars effekter är djupt personliga och politiska. Varje räntebesked från direktionen på Brunkebergstorg i Stockholm skickar en signal som fortplantar sig hela vägen till köksborden i miljontals svenska hem. Under 2024 har vi bevittnat en avgörande vändning, från en period av aggressiva räntehöjningar till de första efterlängtade sänkningarna. Denna förändring är mer än bara en justering av en siffra; det är ett aktivt politiskt beslut som omfördelar ekonomiska bördor och möjligheter i hela samhället.

Styrräntans anatomi från Riksbanken till ditt bolån

För att förstå styrräntans makt måste vi först förstå dess syfte. Riksbanken har ett tydligt mandat: att upprätthålla ett fast penningvärde genom att hålla inflationen låg och stabil, med ett mål på 2 procent. Detta kan låta abstrakt, men det handlar i grunden om att bevara värdet på våra pengar och skapa förutsägbarhet i ekonomin. När inflationen skenade, med en topp på över 12 procent i december 2022, urholkades hushållens köpkraft och ekonomisk planering blev nästintill omöjlig. För att motverka detta använde Riksbanken sitt främsta vapen och höjde styrräntan i flera steg upp till 4 procent. Genom att höja den blir det dyrare för affärsbankerna att låna pengar, en kostnad som förs vidare till företag och privatpersoner i form av högre låneräntor. Detta kyler av efterfrågan och dämpar inflationstrycket. Sänkningar, som den i maj 2024 till 3,75 procent och den senaste i september 2024, har motsatt effekt. I sitt senaste pressmeddelande meddelade Riksbanken att styrräntan sänks till 3,25 procent, ett beslut som syftar till att stimulera ekonomin när inflationen är under kontroll och tillväxten viker.

Från inflationschock till räntevändning ett år av förändring

Hushållens anpassning till det nya klimatet

Hushållens reaktion på den nya verkligheten har varit tydlig. Enligt Finansinspektionen ökade andelen nya bolånetagare som valde rörlig ränta markant under 2024, en direkt spegling av förväntningarna på fortsatta räntesänkningar. Denna utveckling har skapat ett stort behov av att aktivt följa marknaden och jämföra villkor. Genom att noggrant undersöka Lendos bolåneräntor kan hushåll skaffa sig en ovärderlig överblick över marknadsläget och hitta de bästa möjliga alternativen för sin privatekonomi. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även om räntorna sjunker, är kostnaderna fortfarande betydligt högre än under lågränteåren. Trycket på hushållens ekonomi kvarstår, och Finansinspektionen betonar vikten av att ha marginaler för en osäker framtid.

Effekter för bostadsrättsföreningar och bostadsmarknaden

Påverkan stannar inte vid individuella villaägare. Även bostadsrättsföreningar har drabbats hårt av högre lånekostnader. Detta har lett till att den genomsnittliga månadsavgiften höjdes med cirka 15 procent jämfört med 2022, vilket drabbar alla boende, oavsett om de har egna lån eller inte. Enligt statistik från SCB utgör bolån hela 83 procent av hushållens totala skulder. Detta understryker hur känslig hela bostadsmarknaden är för ränteförändringar och hur brett Riksbankens beslut slår mot samhällsekonomin. Nedgången i den genomsnittliga rörliga bolåneräntan till 3,45 procent i december 2024 var dock en välkommen lättnad för många.

Bolånet som en spegel av samhällskontraktet

Detta föder en inneboende politisk spänning. Riksbanken är formellt oberoende för att kunna agera långsiktigt och utan politisk klåfingrighet. Samtidigt är dess beslut djupt politiska i sina konsekvenser. Att höja räntan för att bekämpa inflation kan tolkas som att man offrar bolånetagarnas välfärd för ett överordnat makroekonomiskt mål. Att sänka den kan anklagas för att blåsa upp tillgångsbubblor och öka riskerna i systemet. Det är en ständig balansgång där det inte finns några enkla svar, bara svåra avvägningar. Riksbanken själv är medveten om detta och använder sin prognos för styrräntan, den så kallade räntebanan, för att skapa förutsägbarhet. Denna prognos för styrräntan baseras på rådande ekonomiska utsikter men kan snabbt förändras av faktorer som geopolitisk oro och kronans växelkurs.

Att navigera i det nya ränteklimatet

I slutändan handlar diskussionen om bolåneräntor om mycket mer än bara procentenheter. Den handlar om hur vi som samhälle fördelar risk, hur vi balanserar mellan individuell frihet och kollektiv stabilitet, och vilken roll staten ska spela i att forma medborgarnas ekonomiska liv. Det är en debatt som kräver en informerad och engagerad allmänhet. För det är först när vi förstår de verktyg som styr vår ekonomi som vi fullt ut kan delta i det demokratiska samtalet om hur de ska användas för att forma vår gemensamma framtid.

Finland och Sverige, två grannländer med en lång gemensam historia, delar många grundläggande värderingar. Båda är parlamentariska demokratier med starka välfärdsstater och en tradition av internationellt samarbete. Men under ytan finns skillnader i deras politiska system, formade av historia, geopolitik och kultur. Den här artikeln jämför Finlands politiska system med det svenska, med fokus på institutioner, processer och utveckling.

Statsform – Republik mot Monarki

Den mest grundläggande skillnaden är statsformen. Finland är en republik där presidenten väljs direkt av folket vart sjätte år och har en betydande roll, särskilt inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Wikipedia beskriver hur Finland, efter århundraden som en del av Sverige och sedan som ett ryskt storfurstendöme, blev en självständig republik 1917. Sverige, å andra sidan, är en konstitutionell monarki där kungen är statschef, men med en i huvudsak ceremoniell roll. Den svenska monarken saknar formell politisk makt.

Presidentens makt i Finland

Den finska presidenten har, trots konstitutionella reformer som begränsat makten, fortfarande befogenheter som går utöver den svenska monarkens. Presidenten spelar en roll i lagstiftningsprocessen och utnämner högre tjänstemän. Detta ger presidenten en mer aktiv roll i det politiska livet än vad som är fallet i Sverige.

Grundlagar och deras förändring

Både Finland och Sverige har grundlagar som skyddar de grundläggande principerna för deras politiska system. Men att ändra grundlagen i Finland är en mer krävande process. Det krävs två tredjedels majoritet i riksdagen (Eduskunta), och beslutet måste bekräftas av nästa riksdag efter ett val, eller med fem sjättedels majoritet om ändringen förklaras ”brådskande”. I Sverige kan grundlagsändringar i vissa fall genomföras med enklare majoriteter och kortare processer. Båda systemen är dock utformade för att garantera stabilitet och skydda grundläggande rättigheter.

Parlamentarism – en gemensam grund

Både Finland och Sverige bygger på parlamentarismens princip. Det innebär att regeringen är beroende av parlamentets förtroende. I Finland väljer riksdagen, Eduskunta, statsministern, som sedan leder regeringsbildningen. Denna process liknar den i Sverige, där talmannen i riksdagen spelar en central roll i att leda regeringsförhandlingarna. thisisFINLAND beskriver hur Finlands parlament, liksom det svenska, har tre huvudfunktioner: att stifta lagar, besluta om statsbudgeten och kontrollera regeringen.

Enkammarparlament

Både Finland och Sverige har enkammarparlament. Finlands Eduskunta består av 200 ledamöter, medan Sveriges riksdag har 349. I båda länderna är utskottsarbetet centralt. Det är i utskotten som lagförslag och andra ärenden bereds innan de går till beslut i kammaren.

Partisystem och politisk kultur

Båda länderna har flerpartisystem, men med vissa skillnader. I Finland har historiska skiljelinjer inkluderat nationalitet, språkfrågan och relationen till Ryssland (och tidigare Sovjetunionen). Vaalit.fi ger en översikt över Finlands registrerade partier. Bland de historiskt mest betydelsefulla finns Finlands Socialdemokratiska Parti (SDP), som liknar de svenska Socialdemokraterna, Centern i Finland (Keskusta), med rötter i agrarpartitraditionen, och det konservativa Samlingspartiet (Kokoomus), som kan jämföras med de svenska Moderaterna.

Debatt och beslutsfattande

Det finns skillnader i debattkulturen mellan länderna. Språkbruk beskriver hur debatten om välfärdsfrågor i Sverige ofta är mer ideologiskt laddad, medan den i Finland tenderar att vara mer inriktad på rationalitet och effektivitet. Detta kan tolkas som att Finland har en mer konsensusinriktad politisk tradition. Skillnader har också observerats i näringslivets beslutsfattande, där finska möten ofta uppfattas som mer hierarkiska och resultatorienterade, medan svenska möten lägger större vikt vid diskussion och förankring.

Historiska vägval och geopolitikens inverkan

Finlands politiska system har formats av landets unika historia. Efter att ha varit en del av Sverige i över 600 år blev Finland ett ryskt storfurstendöme 1809. Landet blev självständigt 1917, i samband med den ryska revolutionen. Utrikesministeriet betonar vikten av Sveriges tidiga erkännande av Finlands självständighet, vilket var avgörande för den unga nationen. Under kalla kriget förde Finland en neutralitetspolitik som i hög grad påverkades av relationen till Sovjetunionen. Sveriges neutralitetspolitik var mer oberoende.

Ålands särställning

Inom Finland har Åland, en svenskspråkig ögrupp, en särställning med långtgående självstyre. Detta självstyre, som beskrivs på Wikipedia, garanterar Ålands rätt att bevara sin kultur och sitt språk. Även om Sverige har regioner med visst självstyre, är Ålands autonomi inom Finland unik.

Demokratins utveckling i backspegeln

En omfattande forskningsstudie, presenterad på forskning.se, har kartlagt och jämfört demokratins utveckling i Finland och Sverige från 1890 till 2020. Studien belyser hur politiska kulturer, geopolitiska förskjutningar och världsekonomins utveckling har påverkat de politiska systemen i båda länderna. Den visar att demokratins nuvarande stabilitet inte är en självklarhet, utan resultatet av en dynamisk och ibland konfliktfylld process.

Kriser som prövostenar

Coronapandemin blev en prövosten för båda ländernas politiska system. En studie från Göteborgs universitet, som rapporterats på GU.se, visar att Sverige valde en mer decentraliserad hantering, där Folkhälsomyndigheten fick en central roll och styrningen byggde på rekommendationer. Finland, däremot, valde en mer centraliserad och hierarkisk modell, där politikerna tog en större och mer direkt styrande roll. Dessa skillnader speglar grundläggande olikheter i de politiska systemens struktur och förvaltningsmodeller.

Beredskapslagstiftning

I Finland aktiverades beredskapslagen, vilket gav regeringen utökade befogenheter att hantera krisen. Detta skedde i samverkan med presidenten, vilket visar presidentens fortsatta betydelse i det finska systemet. Regeringen.se beskriver hur Finland använde beredskapslagen under pandemin. Även om Sverige vidtog omfattande åtgärder, skedde detta inom ramen för den befintliga lagstiftningen, utan att aktivera någon motsvarighet till den finska beredskapslagen.

Framtiden för de nordiska demokratierna

Finland och Sverige står inför nya utmaningar. Rysslands invasion av Ukraina 2022 har dramatiskt förändrat den säkerhetspolitiska situationen i Norden. Finland har ansökt om och blivit medlem i NATO, medan Sverige i skrivande stund (2025) fortfarande är på väg. Detta visar på en skillnad i hur länderna ser på sin säkerhet och hur de anpassar sig till en ny geopolitisk verklighet. Samtidigt fortsätter det nordiska samarbetet att vara en viktig grund för båda ländernas politik. Hur de politiska systemen i Finland och Sverige kommer att utvecklas vidare, och hur de kommer att hantera framtida kriser och utmaningar, återstår att se.

Många vet att det är Sveriges riksdag som styr landet men alla kommuner har också sina egna kommunalpolitiker. Då arbetar du med politiska frågor inom din kommun. Det handlar om allt från skola till äldreomsorg och sjukvård. Vissa kommunalpolitiker blir väldigt stora profiler inom sin egen kommun. De behöver inte tillhöra samma parti som styr på riksnivå. Det beror på att riksdagsvalet och kommunvalet är två vitt skilda saker.

Ge dig in i kommunalpolitiken

Om du själv vill bli en kommunalpolitiker kan du börja med att engagera dig lokalt i ditt parti. På kommunnivå är det också vanligt att det bildas nya partier som får väldigt stor genomslagskraft. Sverige har just nu 290 kommuner och de har alla ett eget självstyre. Alla kommuner har också ett kommunfullmäktige där man fattar alla beslut.

Som kommunpolitiker representerar du invånarna i kommunen. Allt finansieras av kommunskatter och statsbidrag. Om det går lite sämre för en kommun kan den få ett så kallat utjämningsbidrag.

Går det att leva på kommunalpolitiken?

De flesta som engagerar sig i kommunalpolitik är så kallade fritidspolitiker. Av den anledningen är det ofta svårt att engagera unga människor och i synnerhet unga kvinnor. Men alla måste ändå börja någonstans. Om du gör dig ett namn i kommunen finns chansen att du kan jobba dig uppåt.

Man sammanträder normalt i kommunfullmäktige en gång i månaden. Som kommunalråd är du kommunalpolitiker på heltid eller deltid. Då har du ofta lite mer ansvar. Precis som i riksdagen så är det vissa partier som styr och vissa som sitter i opposition. För att ett beslut ska gå igenom så måste det röstas igenom av en majoritet i kommunen.

Tycker du det är väldigt intressant hur samhället fungerar? Är du engagerad i olika frågor och vill göra skillnad? Då kanske politiken är ett perfekt val för dig. Som politiker har du stor chans att påverka på lokal eller nationell nivå. Det beror lite på vilken typ av politiker du bestämmer dig för att bli. Många politiker har en eller ett par frågor som de brinner lite extra för. Då kan du också profilera dig för dina väljare.

Börja med att hitta ett parti

För att du ska kunna bli politiker måste du först hitta ett parti. Välj det parti som bäst stämmer in med dina värderingar och visioner. Du kan ansöka om medlemskap i partiet och börja gå på olika träffar. Många av dagens aktiva politiker har börjat sin karriär i ett ungdomsförbund. Dock kan du påbörja din politiska bana även om du är lite äldre.

Brinn för en viktig fråga

Ett annat sätt att få uppmärksamhet i ett parti är att specialisera sig på en viktig fråga. Det kan till exempel vara brott och straff, klimat eller skolan. Tala om för partiet hur du vill arbeta för en förändring. Om partiet delar dina åsikter kan de ge dig större utrymme att påverka.

Behövs det någon utbildning?

Du behöver ingen särskild utbildning för att bli politiker. Många av dagens toppolitiker har faktiskt ingen högre utbildning. Dock är det ett plus om du förstår lite om hur samhället fungerar. Det kommer du också lära dig när du går på träffar inom partiet.

Många politiker har även arbetslivserfarenhet som hänger ihop med deras hjärtefrågor. De politiker som fokuserar på brott och straff har till exempel en bakgrund som polis eller advokat. Men det är absolut inget måste.

Profilera dig mot väljarna

När du har blivit medlem i partiet måste du också få väljare intresserade av att rösta på dig. Idag har du som politiker väldigt goda chanser att nå ut till folket. Det är mycket tack vare sociala medier. Du kan till exempel skapa ett Twitterkonto där du delar med dig av dina åsikter i olika frågor. Här har du också chansen att samtala med människor från olika delar av samhället.

Det finns flera exempel på politiker som blivit starka opinionsbildare på sociala medier. Ett exempel är den moderata politikern Hanif Bali som idag har över 200 000 följare på Twitter.

Skillnad på yrkespolitiker och fritidspolitiker

Det är inte säkert att du kan leva på ditt yrke som politiker. Om du är yrkespolitiker får du ersättning för dina politiska uppdrag. Det får du bland annat som riksdagsledamot eller kommunalråd. Är du fritidspolitiker är det något du gör på fritiden utöver ditt vanliga jobb. Det är vanligt för de som är engagerade i kommunen.

Det pratas mycket om politik i samhället men vad gör man egentligen som politiker? Enkelt förklarat kan man säga att en politiker är med och fattar beslut och bildar opinion i olika frågor. Det kan ske på olika nivåer. Du kan till exempel vara politiker på riksdagsnivå eller i din kommun.

Att vara politiker är faktiskt inget yrke utan det är ett förtroendeuppdrag. Om du är politiker på en hög nivå får du dock ersättning. Många kan därför leva sina uppdrag till 100 %.

Så väljs våra politiker

I Sverige går vi och röstar fram politiker i ett demokratiskt val vart fjärde år. Här har du som svensk medborgare möjligheten att rösta fram politiker till kommun, landsting och riksdag. När du tar en valsedel från ett parti står det flera politiker uppskrivna på listan. Det är dessa politiker du kan rösta fram. Du kan också sätta ett personkryss för den person som du vill rösta på.

Om du själv är politiker kan du sträva efter att få så många personkryss som möjligt. Det gör du enklast genom att engagera dig i debatten och möta väljarna ute i stugorna. En stor del i att vara politiker handlar om att ha kontakt med väljarna och debattera i olika frågor.

Arbeta som politiker

Blir du framröstad i ett kommunval är det inte säkert att du kan leva på ditt yrke. Du får en viss ersättning men det är inte ofta den kan jämföras med en fulltidslön. Undantaget är om du blir invald som kommunalråd. Det brukar också kallas att man är ”kommunens starke man”.

Om du blir inröstad i riksdagen så arbetar du normalt som politiker på fulltid. Du kan antingen sitta i opposition eller i regering. En regering har också flera ministrar som alla har ett eget ansvarsområde. Du kan till exempel bli justitieminister eller finansminister.

Statsministern styr landet

Den främsta positionen du kan ha inom politiken är att bli statsminister. Det är ofta partiledaren för det största partiet som får denna åtråvärda position. Då är du på många sätt ett lands ansikte utåt. I skrivande stund är det Moderaternas partiledare Ulf Kristersson som innehar denna position. En titel som han övertog av Magdalena Andersson efter riksdagsvalet 2022. För att bli statsminister måste du har majoritet i riksdagen.