PromeMorian – Jonas Morian

Frågan om vinstintressen för företag som bedriver välfärdstjänster på entreprenad från kommuner och landsting har länge varit en het politisk potatis, inte minst inom socialdemokratin. Min egen uppfattning i frågan torde vara känd, men jag känner mig ändå manad att ta upp den här igen.

I förra veckan stack de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Mikael Damberg och Lena Hallengren, vice ordförande utbildnings- respektive socialutskottet, ut hakorna genom att konstatera att ”Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna”. De slog fast att möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst ”förbättrat vardagen för många människor”, och att ”mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet”.

Inte speciellt kontroversiella ord, kan tyckas – men det retade upp många socialdemokrater, inte minst i bloggosfären, som verkade betrakta detta som högeravvikelser.

Men mest intressant i Damberg och Hallengrens artikel var det förflyttade fokuset; från entreprenörernas vinster till hur kvaliteten i verksamheten ska säkras. De talade sig varma för ökad insyn; att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utökas till den privat utförda välfärden, och att Lex Sarah förbättras för den privata äldre- och handikappomsorgen. Detta är något jag också argumenterat för tidigare – senast i Dagens Arena – och välkomnar från mina partivänner.

Tyvärr verkar den officiella partilinjen bli en annan. I fredags presenterade partisekreterare Carin Jämtin, samt kommunalråden Anneli Hultén och Ilmar Reepalu (Göteborg respektive Malmö) förslag för att ”resurser inom välfärden ska användas på rätt sätt”. I praktiken ville man att kommuner och landsting i samband med upphandlingar av verksamhet ska få välja bort entreprenörer med vinstintressen.

Och visst, inget fel i det. Jag är absolut för att kommuner och landsting ska bli bättre upphandlare, ställa bättre krav på de utförare man anlitar – och ha en ordentlig uppföljning av hur verksamheten bedrivs. Men jag tycker att det ensidiga fokuset på vinstfrågan är ett villospår. I stället borde man skjuta in sig på kvalitetsfrågorna.

Så har man till exempel gjort i s-styrda Haparanda. Sven-Erik Bucht, s-riksdagsledamot och tidigare kommunalråd, skriver i dag i Expressen tillsammans med kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) om hur de i Haparanda – inför att man skulle lägga ut delar av äldreomsorgen på entreprenad – under nära ett år jobbade tillsammans med personal inom äldreomsorgen och experter från Sveriges Kommuner och Landsting, med att ta fram ett kvalitetssäkrat upphandlingsdokument. Man studerade goda och dåliga exempel runt om i Sverige, och lade sedan i avtalet större vikt vid kvalitet än pris. Avtalet garanterade fri insyn i verksamheten samt ställde krav på en nära samverkan med utföraren. I kvalitetskraven ingick bland annat tydliga krav på bemanning och kompetens i relation till målgruppens behov.

Detta var fullt möjligt att göra inom ramen för lagen om offentlig upphandling (LOU). Det är nämligen en utmärkt lagstiftning som dessvärre ytterst få kommer och landsting utnyttjar på ett bra sätt. Haparanda tycks vara ett lysande undantag.

Jag hoppas nu att Stefan Löfven och Carin Jämtin, som är eftertänksamma och kloka människor, lyssnar på partiets ledande företrädare i kommuner och riksdag. Släng inte ut barnet med badvattnet, utan se till att ställa krav på i första hand hög kvalitet i de välfärdstjänster som upphandlas. Det är vi värda som medborgare och skattebetalare.

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, välfärd, vinst.

Det var väldigt välkommet att det socialdemokratiska förtroenderådet nyligen kunde slå fast att s vill ha långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Att däremot hota med att riva upp kongressbeslut om att acceptera vinstdrivande företag inom välfärdssektorn är knappast en valvinnare. Privata aktörer inom vård och omsorg har i Sverige fått bedriva verksamhet med vinst i över 20 år. Under den tiden har det självklart funnits oseriösa lycksökare i branschen som främst varit ute efter snabba pengar. Och även bland seriösa, stabila entreprenörer har vi kunnat läsa om skrämmande händelser och rena övergrepp – som nu i höst, då flera vårdskandaler uppmärksammats. Men sådant har också skett i den offentligt drivna vården, utan att det rests krav på att ge kommuner eller landsting driftsförbud. Det är inte troligt att vårdskandaler kommer vara det som fäller avgörandet för väljarna på valdagen.

För Håkan Juholt verkar dock vinststopp blivit något av en hjärtefråga. I sitt kongresstal i våras slog han fast att ”människovärdet måste gå före marknadsvärdet”. Men är det verkligen människovärdet som står på spel när företag etablerar sig och erbjuder vård- och omsorgsverksamhet? När brukare och personal får möjlighet att välja mellan olika vård- respektive arbetsgivare? Eller när vi som vård- och medicinbehövande kan slinka in på Cityakuten eller apotek Medstop för att få hjälp och service?

Jag tror att socialdemokratin förlorar på att göra detta till en valfråga. Människor har vant sig vid valfrihet och vill inte återgå till en ordning där det offentliga har monopol på vård och omsorg. Men Juholt försöker göra gällande att vi kan stätta stopp för just vinstdrivande företag på välfärdsområdet, utan att minska mångfalden av utförare.

Själv har jag svårt att förstå varför de som driver exempelvis ett privat äldreboende inte ska få gå med vinst – men att de som byggde huset där verksamheten bedrivs eller städfirman som håller den ren får göra det.

I ett tidigare blogginlägg, skrivet efter uppmärksammade missförhållanden i privat vård- och omsorgsverksamhet, redogjorde jag för mina egna erfarenheter som anställd i ett vinstdrivande, riskkapitalbolagsägt företag – Attendo. Jag konstaterade att det är ganska lätt för företag att låta bli att gå med vinst. Överskott kan delas ut som styrelsearvoden eller bonusar, och plötsligt framstår det ekonomiskt framgångsrika företaget som icke-vinstdrivande.

När Juholt och andra i debatten framhåller att man i en del andra länder inte tillåter vinstintressen inom vården, verkar man glömma bort detta faktum. Jag frågar mig vad vi vinner på lagreglera bort vinstdrivande företag inom vård och omsorg, om allt det innebär är ökat ekonomiskt trixande.

Vad man också bör komma ihåg är att vinst är en ersättning till kapitalägare och entreprenörer – på samma sätt som lön är en ersättning till de anställda. Jag har inte hört några röster höjas för att vårdanställda borde arbeta utan lön. Varför ska då vårdentreprenören göra det?

Frågan om vinststopp, som under många år drivits av vänsterpartiet – utan att det gett dem någon nämnvärd framgång i valen, har denna gång uppkommit i kölvattnet efter uppmärksammade vårdskandaler. Jag skulle välkomna politiska förslag om att ställa ordentliga krav och inrätta effektiva tillsynsverktyg för all vård- och omsorgsverksamhet, såväl offentlig som privat. Men att lagstifta mot vinstintressen är inte en framkomlig väg.

Andra skriver intressant om Håkan Juholt, socialdemokraterna, vinst.