PromeMorian – Jonas Morian

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver i dag centerpartiledare Annie Lööf och dito partisekreterare Michael Arthursson att alliansen borde samverka mer med miljöpartiet. Jag vet inte jag. Känns det inte lite väl desperat?

Lööf och Arthursson skriver att alliansen och mp gjort ”en historisk överenskommelse” om asyl- och migrationspolitiken. Och det är i och för sig sant. Men så sent som i lördags slog mp- språkröret Gustav Fridolin i Ekots lördagsintervju fast att om inte flyktingar som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd får samma rätt till sjukvård senast i höstens budget så upphör samarbetet i flyktingfrågan.

Rätten till vård för s k papperslösa är med andra ord ett oavvisligt krav från miljöpartiet. Och skälet till att det ännu inte hänt något på den punkten är välkänt: moderaterna håller emot.

Och om inte den frågan vore nog så tog Fridolin i SVT:s Agenda för en tid sedan effektivt död på spekulationerna om ett regeringssamarbete mellan hans parti och alliansen. Han uttalade i samband med programmet att ”Alliansen hade [när de bildades] som politiskt mål att i grunden förändra de svenska trygghetssystemen. Det sympatiserar jag inte med.”.

Skapligt klara besked, således. Så varför försöker ändå centerpartiet knyta upp mp till alliansen? Svaret är: desperation.

I en lång rad opinionsmätningar den senaste tiden klarar centerpartiet bara fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop. Och allianskollegan kristdemokraterna ligger stadigt under gränsen. Även om opinionsläget lär hinna svänga fram och tillbaks flera gånger innan valet 2014, så är förstås allianspartistrategerna djupt oroade över siffrorna. Kd har flera gånger räddat sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga väljare. De som stödröstat har sannolikt gjort det för att man hellre vill ge de borgerliga åtminstone 4 procent i riksdagen, än 3,9 utanför.

Men om både c och kd i valet 2014 står och vacklar på riksdagströskeln riskerar det att leda till röstsplittring bland stödröstarna. Resultatet kan bli att inget av partierna kommer in, och att väljarna i stället tar det säkra för det osäkra och röster på moderaterna. Åtminstone i Stockholms län har en del moderater insett att detta kan bli fallet och därför försökt värva över kd-politiker.

Det är fortfarande tämligen lång tid kvar till valet, och ännu har inte de forna kamraterna inom s, mp och v deklarerat om de avser att gå till val i koalition som senast. Själv tycker jag det vore klokt att vänta så länge som möjligt med att ge något sådant besked. Alla rödgröna partier har relativt nytillträdda partiledare och behöver tid att få dessa varma i kläderna och utveckla sin respektive politik.

Realistiskt sett kan dock inte socialdemokratin, trots för närvarande gynnsamma opinionssiffror, vinna valet mot alliansen på egen hand. Åtminstone något parti måste man samverka med för att kunna få majoritet i riksdagen. Och givet miljöpartiets tydliga ställningstagande mot alliansen borde de ligga bra till som förstahandsalternativ.

Andra skriver intressant om centerpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna.

Frågan om vinstintressen för företag som bedriver välfärdstjänster på entreprenad från kommuner och landsting har länge varit en het politisk potatis, inte minst inom socialdemokratin. Min egen uppfattning i frågan torde vara känd, men jag känner mig ändå manad att ta upp den här igen.

I förra veckan stack de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Mikael Damberg och Lena Hallengren, vice ordförande utbildnings- respektive socialutskottet, ut hakorna genom att konstatera att ”Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna”. De slog fast att möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst ”förbättrat vardagen för många människor”, och att ”mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet”.

Inte speciellt kontroversiella ord, kan tyckas – men det retade upp många socialdemokrater, inte minst i bloggosfären, som verkade betrakta detta som högeravvikelser.

Men mest intressant i Damberg och Hallengrens artikel var det förflyttade fokuset; från entreprenörernas vinster till hur kvaliteten i verksamheten ska säkras. De talade sig varma för ökad insyn; att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utökas till den privat utförda välfärden, och att Lex Sarah förbättras för den privata äldre- och handikappomsorgen. Detta är något jag också argumenterat för tidigare – senast i Dagens Arena – och välkomnar från mina partivänner.

Tyvärr verkar den officiella partilinjen bli en annan. I fredags presenterade partisekreterare Carin Jämtin, samt kommunalråden Anneli Hultén och Ilmar Reepalu (Göteborg respektive Malmö) förslag för att ”resurser inom välfärden ska användas på rätt sätt”. I praktiken ville man att kommuner och landsting i samband med upphandlingar av verksamhet ska få välja bort entreprenörer med vinstintressen.

Och visst, inget fel i det. Jag är absolut för att kommuner och landsting ska bli bättre upphandlare, ställa bättre krav på de utförare man anlitar – och ha en ordentlig uppföljning av hur verksamheten bedrivs. Men jag tycker att det ensidiga fokuset på vinstfrågan är ett villospår. I stället borde man skjuta in sig på kvalitetsfrågorna.

Så har man till exempel gjort i s-styrda Haparanda. Sven-Erik Bucht, s-riksdagsledamot och tidigare kommunalråd, skriver i dag i Expressen tillsammans med kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) om hur de i Haparanda – inför att man skulle lägga ut delar av äldreomsorgen på entreprenad – under nära ett år jobbade tillsammans med personal inom äldreomsorgen och experter från Sveriges Kommuner och Landsting, med att ta fram ett kvalitetssäkrat upphandlingsdokument. Man studerade goda och dåliga exempel runt om i Sverige, och lade sedan i avtalet större vikt vid kvalitet än pris. Avtalet garanterade fri insyn i verksamheten samt ställde krav på en nära samverkan med utföraren. I kvalitetskraven ingick bland annat tydliga krav på bemanning och kompetens i relation till målgruppens behov.

Detta var fullt möjligt att göra inom ramen för lagen om offentlig upphandling (LOU). Det är nämligen en utmärkt lagstiftning som dessvärre ytterst få kommer och landsting utnyttjar på ett bra sätt. Haparanda tycks vara ett lysande undantag.

Jag hoppas nu att Stefan Löfven och Carin Jämtin, som är eftertänksamma och kloka människor, lyssnar på partiets ledande företrädare i kommuner och riksdag. Släng inte ut barnet med badvattnet, utan se till att ställa krav på i första hand hög kvalitet i de välfärdstjänster som upphandlas. Det är vi värda som medborgare och skattebetalare.

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, välfärd, vinst.