PromeMorian – Jonas Morian

Många har säkert under våren noterat den debatt som förts om medierapporteringen om den så kallade Caremaskandalen. Jag har själv följt debatten med stort intresse.

Redan när det skrevs som mest om vårdföretaget Carema och vad som pågått på äldreboendet Koppargården i Stockholm, försökte jag vid ett par tillfällen lyfta fram att denna verksamhet inte varit något direkt föredöme ens innan Carema tog över driften av den (som då hette Råcksta sjukhem) från Stockholms stad. Kanske var det inte bara företagets fel att det fanns brister i verksamheten.

Under våren har framförallt Dagens Samhälle gjort en stark insats för att belysa just detta. De har kunnat visa att det fanns en annan bild av verkligheten än den Dagens Nyheter och en lång rad andra medier pumpat ut. Även nu tråkigt nog insomnade Second Opinion har granskat om någon publicering varit tveksam ut ett pressetiskt perspektiv.

Jag vill i sammanhanget varmt rekommendera ett webbseminarium av Anna Thoursie, chefsekonom på KFS, som resonerar om mediernas roll i debatten om kvalitet i välfärden. Hon tar upp två väsentliga händelser i den politiskt heta diskussionen om kvalitet och konkurrensutsättning i välfärden; dels mediedrevet mot Carema, men också den stormiga debatten som följde efter att SNS publicerade en forskningsantologi om effekterna av konkurrens i produktionen av välfärdstjänster.

Som av en händelse presenterar i dag Socialstyrelsen en rapport som visar att det inte går att se några stora och entydiga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig äldreomsorg. Däremot har storleken på den enhet som utför olika insatser till äldre betydelse. Äldre som bor i små särskilda boenden är nöjdare än de som bor i stora boenden. Inte direkt förvånande.

Socialstyrelsens studie visar att på endast små skillnader i kvalitet man jämför vinstdrivande med icke-vinstdrivande verksamheter. Det finns inte några synbara skillnader mellan regiform och antal ärenden som anmäls till Socialstyrelsen enligt lex Maria, lex Sarah eller från enskilda personer. Värt att tänka på för alla som i debatten tagit till överord om de vinstdrivande verksamheternas förskräcklighet.

Helt klart behövs det satsas mer på forskning och granskning av all vård- och omsorgsverksamhet. Det är därför glädjande att SNS inte låtit sig nöja med sin forskningsantologi, utan går vidare med fördjupade studier inom ramen för forskningsprogrammet ”Från välfärdstat till välfärdssamhälle”. Dessutom genomför tankesmedjorna Entreprenörskapsforum, Fores och Leading Health Care satsningen ”Uppdrag Välfärd”, som handlar om att initiera, genomföra och sprida resultaten av ett forskningsprogram kring hur framtidens välfärdstjänster ska utföras, organiseras, styras och utvärderas.

Andra skriver intressant om Anna Thoursie, Carema, Dagens Samhälle, Second Opinion.

Efter att Håkan Juholt meddelade att han med omedelbar verkan lämnade uppdraget som partiordförande, har jag fått en del sura kommentarer från socialdemokratiska partimedlemmar. ”Nu är du väl nöjd?”, har det hetat. Detta då jag varit en av dem som argumenterat för att s knappast skulle kunna vinna valet 2014 med Juholt som partiledare, och att han därför borde träda tillbaks.

Men nej, jag är verkligen inte nöjd. Fortfarande saknas förutsättningarna för att socialdemokratin på allvar ska kunna utmana alliansen om regeringsmakten. Ett ledarlöst tillstånd är självklart inte bra.

Däremot tycker jag inte att det finns någon anledning att stressa fram en tillförordnad ledare. Mina resonemang om detta utvecklar jag i ett inlägg på Second Opinion i dag.

Men jag har också invändningar mot de olika ”kravlistor” som figurerar i medierna just nu, om vilken profil nästa socialdemokratiska partiledare bör ha. Jag vet förstås inte hur pass förankrade dessa krav egentligen är i partiet eller om man ens ska ta dem på allvar. Vad som dock oroar mig är att så många socialdemokrater som uttalar sig om vad som är viktigt för näste partiordförande är att det ska vara någon som kan ”ena partiet”.

Det som oroar med detta är inifrånperspektivet. Jag har hittills inte uppfattat att någon ställt som krav att socialdemokraternas partiledare ska upplevas som valbar och självklar statsministerkandidat.

Ambitionen inom s måste vara att vi ska vinna nästa val och kunna ge Sverige ett bättre alternativ än allianspolitik. Detta bör väl vara rimligare än att tillfredsställa alla motstridiga viljor och falanger inom partiet? Få saker tenderar att ena splittrade partier som valframgångar. Och gudarna ska veta att s behöver sådana.

Jag förespråkar ingen specifik person som s-ordförande. Jag vet att det finns gott om kompetenta människor som skulle kunna göra ett utmärkt jobb. Och med en öppen process där flera kandidater kan redogöra för vad de vill göra politiskt, får såväl partimedlemmar som väljare chansen att lära känna och få förtroende för den som vill utmana Fredrik Reinfeldt om statsministerposten.

Socialdemokratin befinner sig i en mycket allvarlig situation. Det vore dumt att i ett sådant läge jäkta fram ytterligare en kompromisslösning som inte ger oss förutsättningar att vinna val och bedriva politiskt förändringsarbete.

Andra skriver intressant om Håkan Juholt, Second Opinion, socialdemokraterna.