PromeMorian – Jonas Morian

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver i dag centerpartiledare Annie Lööf och dito partisekreterare Michael Arthursson att alliansen borde samverka mer med miljöpartiet. Jag vet inte jag. Känns det inte lite väl desperat?

Lööf och Arthursson skriver att alliansen och mp gjort ”en historisk överenskommelse” om asyl- och migrationspolitiken. Och det är i och för sig sant. Men så sent som i lördags slog mp- språkröret Gustav Fridolin i Ekots lördagsintervju fast att om inte flyktingar som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd får samma rätt till sjukvård senast i höstens budget så upphör samarbetet i flyktingfrågan.

Rätten till vård för s k papperslösa är med andra ord ett oavvisligt krav från miljöpartiet. Och skälet till att det ännu inte hänt något på den punkten är välkänt: moderaterna håller emot.

Och om inte den frågan vore nog så tog Fridolin i SVT:s Agenda för en tid sedan effektivt död på spekulationerna om ett regeringssamarbete mellan hans parti och alliansen. Han uttalade i samband med programmet att ”Alliansen hade [när de bildades] som politiskt mål att i grunden förändra de svenska trygghetssystemen. Det sympatiserar jag inte med.”.

Skapligt klara besked, således. Så varför försöker ändå centerpartiet knyta upp mp till alliansen? Svaret är: desperation.

I en lång rad opinionsmätningar den senaste tiden klarar centerpartiet bara fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop. Och allianskollegan kristdemokraterna ligger stadigt under gränsen. Även om opinionsläget lär hinna svänga fram och tillbaks flera gånger innan valet 2014, så är förstås allianspartistrategerna djupt oroade över siffrorna. Kd har flera gånger räddat sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga väljare. De som stödröstat har sannolikt gjort det för att man hellre vill ge de borgerliga åtminstone 4 procent i riksdagen, än 3,9 utanför.

Men om både c och kd i valet 2014 står och vacklar på riksdagströskeln riskerar det att leda till röstsplittring bland stödröstarna. Resultatet kan bli att inget av partierna kommer in, och att väljarna i stället tar det säkra för det osäkra och röster på moderaterna. Åtminstone i Stockholms län har en del moderater insett att detta kan bli fallet och därför försökt värva över kd-politiker.

Det är fortfarande tämligen lång tid kvar till valet, och ännu har inte de forna kamraterna inom s, mp och v deklarerat om de avser att gå till val i koalition som senast. Själv tycker jag det vore klokt att vänta så länge som möjligt med att ge något sådant besked. Alla rödgröna partier har relativt nytillträdda partiledare och behöver tid att få dessa varma i kläderna och utveckla sin respektive politik.

Realistiskt sett kan dock inte socialdemokratin, trots för närvarande gynnsamma opinionssiffror, vinna valet mot alliansen på egen hand. Åtminstone något parti måste man samverka med för att kunna få majoritet i riksdagen. Och givet miljöpartiets tydliga ställningstagande mot alliansen borde de ligga bra till som förstahandsalternativ.

Andra skriver intressant om centerpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna.

I morse gästade jag ett väldigt ovanligt politiskt möte. Det var miljöpartiet som bjudit in till presentation av en ny kommunikationsplan; en plan för att göra mp närvarande i människors vardag och vara Sveriges mest öppna parti.

Det ovanliga var dels att göra ett publikt event av en kommunikationsplan. Sådana dokument hålls ju oftast väldigt internt. Men det var också ovanligt att man bjudit in externa kommentatorer i form av statssekreterare Per Schlingmann (tidigare kommunikationschef och partisekreterare för moderaterna) och Devrim Mavi (avgående chefredaktör för Arena, med bakgrund som journalist på bl a Bang samt som talesperson för Feministiskt initiativ).

Relaterat till detta har socialdemokraterna i dagarna presenterat sin programkommission på partiets webbplats. Via Twitter har jag haft kontakt med Marika Lindgren Åsbrink, biträdande sekreterare i kommissionen, och uttryckt min förhoppning om interaktiva inslag i programarbetet; en blogg, chatt, wiki etc. Svaret blev att man skulle fixa åtminstone något av detta.

Jag betraktar svaret som hoppingivande men otillräckligt. Inte minst processen där vi senast vaskade fram en ny partiordförande visar att socialdemokratin måste bli ett mycket mer öppet parti för att tillfredsställa medlemmar och väljare. Av någon anledning har det inom s blivit standard att in i det längsta tiga om sina ambitioner att axla ansvaret och bli partiledare. I stället förväntas man utåt säga att man inte alls har tänkt i de banorna, men bara skulle svara valberedningen om de skulle höra av sig.

Kontrasten mot miljöpartiets öppna process var inte bara parodisk, den var direkt plågsam. Mp visade att ett flertal kompetenta och dugliga kandidater kunde meddela att de med glädje ställde upp, och delta i offentliga utfrågningar tillsammans – utan att någon nämnvärd splittring inom partiet kunde märkas. På liknande sätt har sedan centerpartiet och vänsterpartiet gjort. Varför skulle inte s kunna detsamma, nästa gång vi har val till ledande poster?

Också i miljöpartiet pågår nu för övrigt ett arbete med att ta fram ett nytt partiprogram. Det kan man läsa om på partiets webbplats, där man bl a redovisar en enkät och bjuder in till möten och samtal runt om i landet om partiprogrammet. Och man har också en blogg om arbetet.

Öppenhet har blivit norm. Socialdemokratin borde nu ta chansen att våga bjuda in fler att delta i det viktiga programarbetet. Vi behöver fler människors tankar och inspel för att bli relevanta för bredare grupper än de c:a 25 procent som i dag säger sig rösta på s. Det dummaste vi kan göra i det krisläge som faktiskt råder är att sluta oss, peka finger och jaga syndabockar.

Andra skriver intressant om miljöpartiet, öppenhet, socialdemokraterna.