PromeMorian – Jonas Morian

Efter att Håkan Juholt meddelade att han med omedelbar verkan lämnade uppdraget som partiordförande, har jag fått en del sura kommentarer från socialdemokratiska partimedlemmar. ”Nu är du väl nöjd?”, har det hetat. Detta då jag varit en av dem som argumenterat för att s knappast skulle kunna vinna valet 2014 med Juholt som partiledare, och att han därför borde träda tillbaks.

Men nej, jag är verkligen inte nöjd. Fortfarande saknas förutsättningarna för att socialdemokratin på allvar ska kunna utmana alliansen om regeringsmakten. Ett ledarlöst tillstånd är självklart inte bra.

Däremot tycker jag inte att det finns någon anledning att stressa fram en tillförordnad ledare. Mina resonemang om detta utvecklar jag i ett inlägg på Second Opinion i dag.

Men jag har också invändningar mot de olika ”kravlistor” som figurerar i medierna just nu, om vilken profil nästa socialdemokratiska partiledare bör ha. Jag vet förstås inte hur pass förankrade dessa krav egentligen är i partiet eller om man ens ska ta dem på allvar. Vad som dock oroar mig är att så många socialdemokrater som uttalar sig om vad som är viktigt för näste partiordförande är att det ska vara någon som kan ”ena partiet”.

Det som oroar med detta är inifrånperspektivet. Jag har hittills inte uppfattat att någon ställt som krav att socialdemokraternas partiledare ska upplevas som valbar och självklar statsministerkandidat.

Ambitionen inom s måste vara att vi ska vinna nästa val och kunna ge Sverige ett bättre alternativ än allianspolitik. Detta bör väl vara rimligare än att tillfredsställa alla motstridiga viljor och falanger inom partiet? Få saker tenderar att ena splittrade partier som valframgångar. Och gudarna ska veta att s behöver sådana.

Jag förespråkar ingen specifik person som s-ordförande. Jag vet att det finns gott om kompetenta människor som skulle kunna göra ett utmärkt jobb. Och med en öppen process där flera kandidater kan redogöra för vad de vill göra politiskt, får såväl partimedlemmar som väljare chansen att lära känna och få förtroende för den som vill utmana Fredrik Reinfeldt om statsministerposten.

Socialdemokratin befinner sig i en mycket allvarlig situation. Det vore dumt att i ett sådant läge jäkta fram ytterligare en kompromisslösning som inte ger oss förutsättningar att vinna val och bedriva politiskt förändringsarbete.

Andra skriver intressant om Håkan Juholt, Second Opinion, socialdemokraterna.

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Andra skriver intressant om Aftonbladet, Erik Laakso, Håkan Juholt, Johan Westerholm, socialdemokraterna.