PromeMorian – Jonas Morian

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Andra skriver intressant om Aftonbladet, Erik Laakso, Håkan Juholt, Johan Westerholm, socialdemokraterna.

I dag nåddes jag av tråkiga besked att två socialdemokratiska bekanta lämnat partiet. Den ena har ännu inte angett någon förklaring, men den andre – Erik Laakso – förklarar på sin blogg sitt beslut mer ingående. En bakgrund ges också i ett tidigare inlägg.

Kanske är det lite symptomatiskt att en annan s-bekant, Anna Ardin, tidigare i dag skrivit på sin blogg om varför ”PR-killarna är ett problem” i socialdemokratin.

Ardin tycker att det är obegripligt hur ”bolag som vill förstöra den gemensamma välfärden för egen vinning lyckas få vänsterfolk att engagera sig för med deras yttersta PR och lobbyism”. Jag vet att detta bland annat handlar om mig, då hon och jag haft en mejlväxling om detta. I mitt fall handlar det om tidigare arbete för vård- och omsorgsföretaget Attendo, något jag berättat om förut på bloggen och kommer att återkomma till i ett inlägg inom kort.

Men jag vill först resonera om jobb som vänsterfolk (och dit räknar jag socialdemokrater som jag själv) ”får” ta.

Erik Laakso skriver att han under sina sju år som s-bloggare fått veta att han inte är någon ”riktig sosse” av en viss sorts partimedlemmar. Detta kan jag själv känna igenom mig i. Precis som Laakso har jag på bloggen och i andra sammanhang ofta varit kritisk mot mitt eget parti och dess olika företrädare. Detta har gjort en del partivänner arga. Många verkade tycka att jag i stället borde rikta udden mot borgerligheten. Faktum är ju förstås att jag gjort det. Jag har bloggat sedan 2005, och självklart har jag skrivit mängder av kritiska texter om moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna.

Men hus i helvete tog det på allvar först när jag tog ett jobb som informationschef på Attendo. Jag blev anklagad för både det ena och det andra, men huvudsakligen handlade det om att det var fel att som socialdemokrat arbeta för ett företag som bedrev vård- och omsorgsverksamhet på entreprenad.

Att många av de kommuner som upphandlade tjänster av Attendo styrdes av socialdemokrater föreföll inte bita som motargument. Inte heller verkade det ha någon betydelse att det bland företagets 12 000 medarbetare i Sverige, Norge och Danmark rimligen fanns mängder av socialdemokrater. Jag som socialdemokrat borde inte befatta mig med ett sådant jobb, fick jag veta.

För mig är detta obegripligt. Oavsett vad man tycker om privata alternativ inom vård och omsorg (något jag också kommer att återkomma till) så är socialdemokraterna som parti inte motståndare till konkurrensutsättning. Vi har även ett kongressbeslut om att det är okej att företag inom välfärdssektorn går med vinst.

Men mer principiellt är det också en väldigt konstig uppfattning om att socialdemokrater inte ska kunna ta vissa jobb, utan att utsättas för misstänksamhet eller kritik. Och nej, jag menar förstås inte jobb för andra partier, tankesmedjor eller kampanjorganisationer som är direkta motståndare till s. Men dit räknas rimligen inte företag, oavsett om de är verksamma inom vård och omsorg eller ej.

Socialdemokratin har allt att vinna på att ha medlemmar med erfarenheter från alla aspekter av arbetsmarknaden och samhällslivet. Det berikar vår rörelse och ger oss kunskaper och insikter vi annars saknat.

Andra skriver intressant om Anna Ardin, Erik Laakso, socialdemokraterna.