Den mediala rapporteringen kring vård- och omsorgsföretaget Carema har den senaste tiden varit massiv. Mycket har kretsat kring företagets skötsel, eller brist på detsamma, av äldreboendet Koppargården i Stockholm. Men förutom fruktansvärda historier om hur illa gamla människor farit, har det också ifrågasatts hur vinstdrivande företag ägda av riskkapitalbolag överhuvudtaget kan få bedriva vård och omsorg i Sverige.
Jag har själv jobbat i över två och ett halvt år på just ett sådant vinstdrivande, riskkapitalbolagsägt företag – Attendo.
Under den tiden hade vi, lindrigt sagt, vår beskärda del av medieuppmärksamhet kring händelser i verksamheten. Ibland var de negativa skriverierna välförtjänta. Alla som någonsin besökt t ex ett äldreboende eller en daglig verksamhet för människor med funktionshinder, vet att det händer saker hela tiden på sådana ställen. Och ibland går det riktigt snett. Det kan vara stressigt, olyckor kan inträffa, och människor – även erfaren, betrodd personal – kan bete sig illa.
Men det finns några viktiga saker att komma ihåg. För det första är sådant här undantag. Det är generellt oerhört hög klass på svensk vård och omsorg. För det andra är, med Stig-Björn Ljunggrens ord, det som står i tidningen förvisso oftast sant – men det är inte sanningen. Det finns alltid saker som inte kommer fram; sådant som ger varje historia lite fler nyanser än vad som vanligen ryms i nyhetsrapporteringen. För det tredje inträffar olyckor, felbedömningar och missgrepp från personal i all vård- och omsorgsverksamhet – avsett driftsform. Att tro att privata entreprenörer per definition skulle vara sämre utförare än kommuner och landsting är bara idioti.
Men när det blir en sådan uppmärksamhet kring ett företag som Carema och deras äldreboende Koppargården, riskerar debatten att bli väldigt ensidig. Jag har hittills inte läst en enda artikel eller sett något reportage på tv som granskat hur förhållandena var på Koppargården innan Carema fick ansvaret för driften. Hur såg det t ex ut under den tidigare entreprenören? Eller när verksamheten drevs av Stockholms stad? Om allt inte var frid och fröjd då så finns det kanske skäl att fråga sig om det är något annat än dagens entreprenör det är fel på.
I spåren av en ensidig rapportering följer också politiker med enkla lösningar. Från mitt eget socialdemokratiska parti höjs nu röster för att lagstifta mot vinstintressen inom vård och omsorg. Med all respekt så tror jag inte att det är en framkomlig väg. Privata företag som bedriver vård- och omsorg gör ekonomiska vinster av i huvudsak ett enda skäl: de offentliga utförarna driver inte verksamheten särskilt effektivt. Under de dryga 20 år som svenska kommuner lagt ut vård och omsorg på entreprenad så har entreprenörerna visat att man kan förbättra kvaliteten och samtidigt göra det till en lägre kostnad för skattebetalarna.
De som kan något om företagande vet också att vinster är väldigt lätta att dölja. De kan exempelvis delas ut som styrelsearvoden eller bonusar, och plötsligt så framstår det ekonomiskt framgångsrika företaget som icke-vinstdrivande. På vad sätt skulle detta göra verksamheten bättre?
Men uppenbarligen finns det brister i svensk vård och omsorg i dag. Jag har några förslag till lösningar:
1) Bättre upphandlingar. När kommuner och landsting i dag lägger ut verksamheter på entreprenad så är de i allmänhet väldigt dåliga på att ställa vettiga krav på utförarna. Och då menar jag inte att varenda detalj i hur driften ska skötas borde regleras minutiöst. Men genom att ställa rimliga krav så visar också kommunen eller landstinget engagemang i den verksamhet man låter någon annan driva, snarare än att avhända sig ansvaret för den. Trots pratet om ”kvalitetsupphandlingar” vinner i de allra flesta fall de budgivare som lägger det lägsta budet.
2) Bättre kontroll. Det finns i dag en mängd olika tillsynsmyndigheter som granskar driften av vård och omsorg i Sverige. Allt som oftast kommer kraven från dessa i mer eller mindre direkt konflikt med varandra. Samtidigt riskerar vissa saker inte granskas alls, eller med väldigt dåliga mätinstrument. En ordentlig översyn av tillsynen vore bra för såväl brukare/patienter som för skattebetalarna och utförarna.
3) Utbildningssatsningar. Inom vård- och omsorgsvärlden jobbar det väldigt många med lång erfarenhet men med bristande formell kompetens. De tenderar att försöka göra sina arbetsuppgifter som de en gång lärt sig, oavsett nya direktiv från myndigheter eller chefer. Här borde det till en rejäl satsning på kunskapslyft för att höja kompetensen och öka kvaliteten. Det öppnar samtidigt för löneökningar och nya karriärvägar för personalen.
* * *
Och för att förtydliga: sedan jag slutade jobba på Attendo så har jag i omgångar gjort en del jobb för företaget som konsult. Framförallt har det handlat om att rycka in på pressjouren i väntan på att en ny presschef skulle anställas. Jag har dock inget uppdrag för Attendo, Carema eller något annat vårdföretag i dag. Det jag skriver här är mina egna åsikter, och de är inte till salu.
Andra skriver intressant om äldreomsorg, Attendo, Carema.
