PromeMorian – Jonas Morian

Häromdagen skrev jag om hur bloggosfären förändrats. Mitt fokus var då de politiska bloggarna, men det finns även andra saker som är annorlunda i dag än för bara något år sedan. Ett sådant område är företags- och organisationsbloggarna.

När bloggar fortfarande sågs som något nytt, hett och spännande fanns det många företag och organisationer som startade bloggar på sina webbplatser för det var något man ”skulle” ha. Mer sällan fanns det någon genomtänkt strategi bakom bloggsatsningen, eller ens en plan om vem eller vilka som skulle driva bloggen. Alltför ofta startades bloggar av entusiastiska chefer, och lämnades sedan över till mindre entusiastiska medarbetare – för att sedan somna in.

Men det har alltid funnits undantag. Redan 2005 startade bolåneinstitutet SBAB Räntebloggen om räntor, huspriser och annat som var viktigt för deras lånekunder. Räntebloggen blev välbesökt och mycket uppskattad. Den finns fortfarande kvar, men nu som Snabbkommentaren.

I dag har svenska företag och organisationer i allmänhet mer genomtänkta sociala mediestrategier, där bloggar ingår tillsammans med sidor på Facebook och eventuellt också Twitterkonton.

En institution som gjort en gedigen satsning på sociala medier är Försvarsmakten. Genom en särskild bloggportal kan man följa till exempel ett skyttekompani i Afghanistan, hemvärnssoldater och Försvarsmaktens flygvapenchefer. Genom att använda taggen #SVFM (som ska utläsas Sveriges försvarsmakt) kan man också synliggöra inlägg på portalen från sin egen blogg eller Twitterkonto.

I något mindre skala låter Lärarnas Riksförbund medlemmar och företrädare blogga på en gemensam sajt. Här finns även länkar till andra bloggare, huvudsakligen lärare. Inlägg från de egna bloggarna synliggörs också på förbundssajten LR.se.

Även den andra lärarfackliga organisationen – Lärarförbundet – har en samlingssida för bloggar från medlemmar och avdelningar i förbundet.

Ett annat fackförbund som storsatsat på bloggande är Unionen med sin analys -och opinionsblogg. Där kommenterar, rapporterar och analyserar ett antal utredare och kommunikatörer på Unionens förbundskontor aktuella ämnen.

I sammanhanget vill jag gärna också nämna LO-bloggen – som i många inlägg använder sig av precis de tekniker jag beskrev häromdagen, med närmast maniskt länkande till olika nyhetskällor och andra bloggares texter i syfte att hamna högre i ranking på sajter som Knuff.se. Trist att Sveriges största fackliga organisation ska behöva ta till sådant.

Andra skriver intressant om bloggosfären, Försvarsmakten, Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund, LO, SBAB, sociala medier, Unionen.

Bloggvärlden har förändrats under den tid jag avhållit mig från att vara en aktiv bloggare. Detta fenomen diskuterades i går kväll på Twitter – och faktum är att Twitter nog är en del av förklaringen.

Många av oss som använt bloggar för att lägga ut texten om saker som engagerat, och uppskattat den feedback vi fått från läsare och andra bloggare, har upptäckt att Twitter ger en helt annan direkthet. Visst, nackdelen med Twitter är uppenbar: varje inlägg får vara högst 140 tecken. Men otroligt mycket mer än man tror kan faktiskt uttryckas så kortfattat. Och inget hindrar ju att man delar upp något man vill ha sagt i flera inlägg. Genom hashtaggar har man också möjlighet att enkelt hitta andra inlägg på samma tema.

Men det finns även andra förklaringar till varför många övergett bloggen som plattform och varför bloggar i allt mindre grad används som referens i samhällsdebatten. En viktig orsak tror jag är det närmast maniska länkandet.

Detta tarvar förstås en förklaring. För vad är väl i grunden bloggande om inte just delande av länkar? Min poäng är att när olika nyhetssajter började använda Twingly och andra verktyg för att synliggöra länkar från bloggar till publicerade artiklar, skapade det ett incitament hos många bloggare att länka väldigt entusiastiskt – i syfte att öka exponeringen av de egna blogginläggen. Det drev helt enkelt läsare till bloggarna. Åtminstone i början.

Problemet var bara att länkandet missbrukades. Väldigt många som bloggar om politik avslutar i dag det de skrivit med upp till ett tiotal länkar till artiklar på aftonbladet.se, dn.se, svd.se m fl, för att driva trafik till sig själva. Och ganska ofta har de länkade artiklarna bara ytterst lite, ibland inget alls, att göra med blogginläggen.

Det finns också nätverk av politiska bloggare som satt i system att länka till varandra så fort man skriver om likartade teman, i syfte att skapa så kallad ”bloggbävning” – och hamna högt på sajter som Knuff.se, Intressant.se och S-bloggar.se.

Inget ont med samarbete. Men effekten av detta beteende har blivit att bloggare inte verkar läsa vad andra bloggare skriver längre. I stället används andras inlägg som trappsteg för att själv komma högre i uppmärksamhetstrappan.

Jag är själv en del av problemet. Jag var tidigt ute i Sverige som politikbloggare och har många gånger varit ute och föreläst, inte minst för andra socialdemokrater, om tips och trix för att öka den egna bloggens synlighet. När jag nu tänker tillbaks inser jag att jag talat väldigt lite om det som borde vara viktigast av allt: det man faktiskt skriver på bloggen.

När jag nu själv återupptar mitt bloggande kommer jag att göra det lite annorlunda än tidigare. Läsarmaximering är inte målet. Inte heller att påverka den politiska agendan. I stället kommer jag att skriva om sånt som på allvar engagerar mig. Och då jag länkar till nyhetssajter så är det enbart för att sätta in det jag skriver i ett sammanhang.

Vi får se om det lockar läsare ändå.

Andra skriver intressant om bloggosfären, sociala medier, Twitter.