PromeMorian – Jonas Morian

Det var länge sedan jag skrev här. Kanske är det symptomatiskt för en utveckling där allt fler verkar överge bloggandet som plattform för att i stället uttrycka sig och kommunicera via Twitter, Facebook och andra kanaler. Själv kommer jag åtminstone på mig själv att inte längre lika självklart som förr läsa bloggar som en del av min omvärldsbevakning. Däremot har för mig Twitter blivit i det närmaste oundgängligt.

Anyway.

Hösten har varit ombytlig. Efter en period av rätt lite att göra fick jag plötsligt två stora uppdrag nästan samtidigt. Faktum är att de ett tag överlappat varandra, vilket bl a förde med sig att jag ett tag gick omkring med tre mobiltelefoner. Inget jag rekommenderar.

En av dessa uppdragsgivare var RFSU, en organisation jag länge känt stor sympati för. Nu fick jag chansen att göra en insats för dem genom att tillfälligt hoppa in som pressansvarig, i en lucka mellan den tidigares tjänstledighet och en vikaries uppsägningstid. Det har varit fantastiskt kul och lärorikt. Och i dag, på Världsaidsdagen, vill jag gärna slå ett slag för RFSU:s viktiga arbete.

Under hösten har Jonas Gardells bok och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” påmint många – och upplyst andra – om den fruktansvärda tid för 30 år sedan när de första aids-fallen upptäcktes i Sverige. Det har lyckligtvis blivit bättre sedan dess. Vi pratar inte längre om ”bögpest” och att isolera hivpositiva på öar. Men det är viktigt att komma ihåg att hiv inte har försvunnit. I dag lever runt 6 000 personer med hiv i Sverige, och årligen får 500 personer diagnosen hivpositiv.

Tänk på det, och ge gärna ett bidrag till Noaks Ark, Röda Korset, eller gå med i RFSU.

Avslutar med en minnesvärd scen från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”:

Andra skriver intressant om aids, hiv, Världsidsdagen, World Aids Day.

Seven years ago I enrolled as a volunteer in a Swedish-Tanzanian study, called Hivis, to produce an effective vaccine against HIV. We are a group of healthy individuals in Sweden, Tanzania and Mozambique who regularly receive doses of a so-called DNA vaccine, in fact an incomplete DNA from the HIV virus. The aim is that our immune system should learn to recognize and successfully combat the ever-mutating virus. This has worked very well so far. Many of us hope that this study will lead to a real, workable vaccine.

Over the years I participated in the study, I have occasionally met concern from friends and acquaintances when I talk about this. ”But what if you get sick for real”, people have said. But in fact, is what I do totally harmless. The only negative effects I’ve experienced from the injections I had, is mild pain after being injected with a gas-driven device. And sometimes even milder flu symptoms a day or two after injection.

Easy things to bear if there’s actually a hope to help research in this area. In fact, thanks to my involvement in this my own mother also volunteered. And just over three months ago – on World AIDS Day on 1 December – she gave me an early 40th birthday present (my birthday is actually today) in the form of tickets for us two to Zanzibar for participation in an HIV vaccine conference, and to Dar es Salaam and the clinic at which the Tanzanian part of Hivis trial takes place.

During the conference, I was asked to share my experiences of being a volunteer, in front of a distinguished audience of mostly medical professionals. I was overwhelmed by their kind support. Equally overwhelming was meeting Tanzanian volunteers at the clinic in Dar. Many of them were recruited from the police force and prison service; lines of duty where one is likely to frequently come across people infected with HIV and AIDS. Although, HIV is scarily common in all sub-Saharan Africa.

During our meeting with the Tanzanian volunteers, we shared experiences and talked about how friends and families viewed our participation in the study. Me, recruiting my own mother – and getting strong support and encouragement from my wife and other family was regarded with curiosity. Many could bear witness of being met with fear and prejudice from loved ones for volunteering. In my mind, those volunteers are all heroes.

I am not going to bore you with every detail from the trip. We came home two and a half weeks ago and my head is still spinning from all the impressions. Instead of trying to describe what we did, saw and experienced, I thought I’d share some pictures:

Outside the HIV vaccine conference room at Zanzibar.

Talking about my experiences as a volunteer at the HIV vaccine conference.

Central Dar es Salaam, Tanzania.

Together with some of the volunteers in the HIV vaccine study, outside the clinic in Dar es Salaam. At the far left: the fantastic Dr. Eric Sandström. In the picture is also my equally amazing mother, who is also a volunteer – and initiator of the journey.

Andra skriver intressant om aids, hiv, Tanzania.