Jonas Morian | PromeMorian » Blogg

C-utspel luktar desperation

admin — Thu, 10 May 2012 07:25:36 +0000

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver i dag centerpartiledare Annie Lööf och dito partisekreterare Michael Arthursson att alliansen borde samverka mer med miljöpartiet. Jag vet inte jag. Känns det inte lite väl desperat?

Lööf och Arthursson skriver att alliansen och mp gjort ”en historisk överenskommelse” om asyl- och migrationspolitiken. Och det är i och för sig sant. Men så sent som i lördags slog mp- språkröret Gustav Fridolin i Ekots lördagsintervju fast att om inte flyktingar som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd får samma rätt till sjukvård senast i höstens budget så upphör samarbetet i flyktingfrågan.

Rätten till vård för s k papperslösa är med andra ord ett oavvisligt krav från miljöpartiet. Och skälet till att det ännu inte hänt något på den punkten är välkänt: moderaterna håller emot.

Och om inte den frågan vore nog så tog Fridolin i SVT:s Agenda för en tid sedan effektivt död på spekulationerna om ett regeringssamarbete mellan hans parti och alliansen. Han uttalade i samband med programmet att ”Alliansen hade [när de bildades] som politiskt mål att i grunden förändra de svenska trygghetssystemen. Det sympatiserar jag inte med.”.

Skapligt klara besked, således. Så varför försöker ändå centerpartiet knyta upp mp till alliansen? Svaret är: desperation.

I en lång rad opinionsmätningar den senaste tiden klarar centerpartiet bara fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop. Och allianskollegan kristdemokraterna ligger stadigt under gränsen. Även om opinionsläget lär hinna svänga fram och tillbaks flera gånger innan valet 2014, så är förstås allianspartistrategerna djupt oroade över siffrorna. Kd har flera gånger räddat sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga väljare. De som stödröstat har sannolikt gjort det för att man hellre vill ge de borgerliga åtminstone 4 procent i riksdagen, än 3,9 utanför.

Men om både c och kd i valet 2014 står och vacklar på riksdagströskeln riskerar det att leda till röstsplittring bland stödröstarna. Resultatet kan bli att inget av partierna kommer in, och att väljarna i stället tar det säkra för det osäkra och röster på moderaterna. Åtminstone i Stockholms län har en del moderater insett att detta kan bli fallet och därför försökt värva över kd-politiker.

Det är fortfarande tämligen lång tid kvar till valet, och ännu har inte de forna kamraterna inom s, mp och v deklarerat om de avser att gå till val i koalition som senast. Själv tycker jag det vore klokt att vänta så länge som möjligt med att ge något sådant besked. Alla rödgröna partier har relativt nytillträdda partiledare och behöver tid att få dessa varma i kläderna och utveckla sin respektive politik.

Realistiskt sett kan dock inte socialdemokratin, trots för närvarande gynnsamma opinionssiffror, vinna valet mot alliansen på egen hand. Åtminstone något parti måste man samverka med för att kunna få majoritet i riksdagen. Och givet miljöpartiets tydliga ställningstagande mot alliansen borde de ligga bra till som förstahandsalternativ.

Andra skriver intressant om centerpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna

Föreläsningar på gång

admin — Tue, 17 Apr 2012 07:55:51 +0000

[UPPDATERAD] En sak jag verkligen uppskattar att göra är att vara ute och prata för folk. Nyligen fick jag chansen att på Södersjukhusets avdelning för Venhälsa tala inför nya volontärer i Hivis-projektet om mitt eget deltagande i studien och den resa jag och min mamma gjorde i vintras till Zanzibar och Dar es Salaam.

Nu på torsdag är jag inbjuden av Sveriges Kommuner och Landsting att tala på Äldreriksdagen om mediebilden av äldreomsorgen. Detta ska bli otroligt intressant, och jag kommer förstås att utgå ifrån mina erfarenheter från tiden på Attendo – utan att gå in på detaljer om enskilda händelser.

Och nästa vecka, på onsdag den 25 april, pratar jag på Ullman PR:s frukostseminarium om hur man gör för att få ut något mer av Almedalsveckan än ”bara” mingel och debatterande.

På fredag den 27 april sitter jag med i en panel under konferensen Nätrot’12 och samtalar om den politiska bloggosfärens och de sociala mediernas framtid.

Välkomna att lyssna!

Andra skriver intressant om Äldreriksdagen, Almedalen, hiv, Nätrot, SKL, Ullman PR

Lagstiftning fel väg att gå

admin — Fri, 30 Mar 2012 09:20:44 +0000

Även långt innan jag blev egenföretagare inom kommunikation har jag många gånger på min blogg och i andra sammanhang kommenterat debatten om lobbying och pr. Min uppfattning, som jag tyvärr inte haft anledning att revidera, är att det bland politiska beslutsfattare finns väldigt mycket fördomar och okunskap om pr-branschen.

I dag uppmärksammar Dagens Media att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson i en interpellation till statsrådet Birgitta Ohlsson bland annat vill att pr-byråer ska tvingas uppge vilka kunder de har. Det är, med all respekt, en väldigt dålig idé.

Utgångspunkten i dessa tankar är nämligen att det skulle vara något definitionsmässigt fel med att organisationer och företag påverkar politiken. Det är det självklart inte. Politik är inte bara en angelägenhet för folkvalda. Det angår oss alla. Och saknar man kunskap, resurser eller tid att själv driva sin sak så är det rimligt att ta till professionell hjälp.

Larsson skriver att pr-byråer påverkar den offentliga debatten och politiken. ”De blir därigenom en politisk maktfaktor, men i det fördolda. Bakom kulisserna drar byråernas kunder i trådarna och försöker via PR-byrån vrida debatten i den riktning som gynnar deras intressen.”

Jaha? Förlåt, men har inte alla politiska partier – och riksdagsledamöter – tjänstemän som hjälper till med research? Skriver debattartiklar, pressmeddelanden, motioner och interpellationer? Kontaktar journalister? Är inte dessa också politiska maktfaktorer som verkar i det fördolda? Är Hillevi Larsson villig att kräva att partier offentliggör vilka arbetsuppgifter alla deras anställda har?

Sven Wennerström, en frilansande pr-konsult boende i Washington, bloggade nyligen om obligatorisk registrering av lobbyister – ett förslag rotat i samma tankegångar som Larsson gett uttryck för. Jag återger hans goda argument emot detta här:

För det första är det en demokratisk rättighet att kunna kontakta sina folkvalda politiker. Det ska inte kräva registrering och vi ska inte ha gränser för vilka som får eller inte får ringa och vilka frågor man får eller inte får prata om. Att vara vald politiker är ett förtroendeuppdrag, låt oss vårda det.

För det andra löser inte registrering transparensproblemet. Den största delen av påverkansarbetet sker inte av lobbyister som skulle behöva registrera sig – eller ens av sådana som vi tranditionellt uppfattar som lobbyister. Ser man till den amerikanska lagstiftningen som kräver registrering så är facit att det är en tandlös lag och att registreringen är så nära frivillig man kan komma. Risken är snarast att “dold” lobbying blir ännu mera dold.

För det tredje löser det inte journalisternas problem. Att titta igenom en lista på registrerade lobbyister och jämföra med besökslistan i riksdagen är inte grävarbete, hur gärna media än vill att det ska vara så. Återigen, se på de stora medierna i USA som fortfarande har resurser att göra riktiga gräv. Registreringen av lobbyister sparar inte journalisterna många sekunder på de jobben.

Slutligen och det som kanske förvånade mest med debatten igår: har inte journalisterna i ryggraden att “follow the money”? Vilka är det som tjänar på att registrera lobbyister? Lobbyisterna själva, såklart. En registrering är en inträdesbarriär till branschen och ett sätt att förmedla en air av att lobbying är en väldigt speciell verksamhet. Vilket översätts i höjda priser.

Andra skriver intressant om Hillevi Larsson, lobbying, pr

Nu även i filmbranschen…

admin — Thu, 22 Mar 2012 13:38:45 +0000

När man som jag arbetar som konsult inom kommunikation och media är det vanligt att kunderna är väldigt hemlighetsfulla om att plockar in extern hjälp. Personligen tycker jag att detta är tråkigt ur flera perspektiv. Dels är det trist för konsulterna att inte få berätta om de spännande uppdrag man jobbar med. Dels bidrar det till mytbildningen om pr som något som det smusslas med.

Desto mer glädjande är det då när kunder faktiskt är helt öppna med samarbetet. Just nu hjälper jag exempelvis KFS (Kommunala Företagens Samorganisation) – arbetsgivarorganisationen för samhällsnära företag – med en serie webbseminarier som hålls av organisationens chefsekonom Anna Thoursie.

Temat för seminarierna är ”affärsmässig samhällsnytta” och handlar om vad som skiljer och förenar de kommunala och privata företagen inom KFS. Mitt bidrag i sammanhanget är kreativ input i manusarbetet samt att ge tips och feedback vid inspelningarna, som sker hos Studio Bronx.

Så här blev resultatet av den första inspelningen, som gjordes nu i veckan. Synpunkter välkomnas!

Andra skriver intressant om Anna Thoursie, KFS, pr, Studio Bronx

Carema och krishanteringen

admin — Fri, 16 Mar 2012 10:41:38 +0000

I Dagens Opinions nyhetsbrev Veckan Brief är jag intervjuad om hur vård- och omsorgsföretaget Carema skötte krishanteringen i samband med den massiva negativa medieuppmärksamheten om ett antal fall av missförhållanden i verksamheten.

Då jag själv jobbat för en av Caremas största konkurrenter, Attendo, var det förstås en delikat uppgift att få kommentera detta. Jag försökte dock hålla mig saklig och pekade på områden där jag tycker att faktiskt hela den privata vård- och omsorgssektorn har brustit i fråga om proaktiv kommunikation.

Nyhetsbrevet är dessvärre bara tillgängligt för prenumeranter, men jag konstaterade att det utifrån sett verkade som att Carema i början försökte slå i från sig. De hävdade att mediernas uppgifter inte stämde eller var överdrivna. Den försvarslinjen höll inte och jag hade inte rekommenderat den. Man borde ha intagit en mycket mer ödmjuk position och sagt att det som rapporterats var helt oförsvarligt och lovat gå till botten med uppgifterna.

Jag tror att många som jobbat i verksamheter som upplevt negativ nyhetsrapportering känt att det är i det närmaste hopplöst att komma ut med sin egen version; att positiva saker inte får någon uppmärksamhet alls eller drunknar i det negativa. Under tiden på Attendo upplevde jag flera gånger att även när medier rapporterade om positiva saker i verksamheten eller om företaget, fanns det alltid med hänvisningar (t ex i form av faktarutor) om ”tidigare skandaler i Attendo”. Tänk om man gjorde så när det rapporterades om idrott: ”Fotbollslandslaget skrällde mot Brasilien – vi har hela listan över Sveriges tidigare förluster”.

Ett sätt för företag och organisationer att få ut sin egen version av händelser eller sakförhållanden är att köpa annonsplats. Så gjorde t ex Caremas ägare, riskkapitalbolagen Triton och KKR. Signalen blev dessvärre bara att man framstod som företag med stora resurser som hade råd att köpa sig uppmärksamhet. I annonsen bad man förvisso ”reservationslöst om ursäkt” för det som inträffat, men först efter att man slagit fast att ”Flera av incidenterna är inte korrekt återgivna”, vilket sades ha ”sårat många anställda”.

Den klassiska lärdomen i sådana här fall är förstås – som alltid: gör inte fel från början. Men det är ju lätt att säga. En mer konstruktiv lärdom är att vara öppen från början. Att mitt uppe i en kris plötsligt låta annars otillgängliga företagsledare och riskkapitalister ge intervjuer riskerar att skada mer än göra nytta. På samma sätt är det svårt att vinna trovärdighet för en blogg där man går igenom medieuppgifter och kontrar med sin egen version, om detta sker först när det börjar bränna till. Trovärdighet bygger man långsiktigt. Det finns inget annat sätt.

Andra skriver intressant om Attendo, Carema, Dagens Opinion

Meeting the heroes

admin — Thu, 23 Feb 2012 06:13:55 +0000

Seven years ago I enrolled as a volunteer in a Swedish-Tanzanian study, called Hivis, to produce an effective vaccine against HIV. We are a group of healthy individuals in Sweden, Tanzania and Mozambique who regularly receive doses of a so-called DNA vaccine, in fact an incomplete DNA from the HIV virus. The aim is that our immune system should learn to recognize and successfully combat the ever-mutating virus. This has worked very well so far. Many of us hope that this study will lead to a real, workable vaccine.

Over the years I participated in the study, I have occasionally met concern from friends and acquaintances when I talk about this. ”But what if you get sick for real”, people have said. But in fact, is what I do totally harmless. The only negative effects I’ve experienced from the injections I had, is mild pain after being injected with a gas-driven device. And sometimes even milder flu symptoms a day or two after injection.

Easy things to bear if there’s actually a hope to help research in this area. In fact, thanks to my involvement in this my own mother also volunteered. And just over three months ago – on World AIDS Day on 1 December – she gave me an early 40th birthday present (my birthday is actually today) in the form of tickets for us two to Zanzibar for participation in an HIV vaccine conference, and to Dar es Salaam and the clinic at which the Tanzanian part of Hivis trial takes place.

During the conference, I was asked to share my experiences of being a volunteer, in front of a distinguished audience of mostly medical professionals. I was overwhelmed by their kind support. Equally overwhelming was meeting Tanzanian volunteers at the clinic in Dar. Many of them were recruited from the police force and prison service; lines of duty where one is likely to frequently come across people infected with HIV and AIDS. Although, HIV is scarily common in all sub-Saharan Africa.

During our meeting with the Tanzanian volunteers, we shared experiences and talked about how friends and families viewed our participation in the study. Me, recruiting my own mother – and getting strong support and encouragement from my wife and other family was regarded with curiosity. Many could bear witness of being met with fear and prejudice from loved ones for volunteering. In my mind, those volunteers are all heroes.

I am not going to bore you with every detail from the trip. We came home two and a half weeks ago and my head is still spinning from all the impressions. Instead of trying to describe what we did, saw and experienced, I thought I’d share some pictures:

Outside the HIV vaccine conference room at Zanzibar.

Talking about my experiences as a volunteer at the HIV vaccine conference.

Central Dar es Salaam, Tanzania.

Together with some of the volunteers in the HIV vaccine study, outside the clinic in Dar es Salaam. At the far left: the fantastic Dr. Eric Sandström. In the picture is also my equally amazing mother, who is also a volunteer – and initiator of the journey.

Andra skriver intressant om aids, hiv, Tanzania

Fokusera på kvalitet – inte vinst

admin — Tue, 21 Feb 2012 15:17:02 +0000

Frågan om vinstintressen för företag som bedriver välfärdstjänster på entreprenad från kommuner och landsting har länge varit en het politisk potatis, inte minst inom socialdemokratin. Min egen uppfattning i frågan torde vara känd, men jag känner mig ändå manad att ta upp den här igen.

I förra veckan stack de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Mikael Damberg och Lena Hallengren, vice ordförande utbildnings- respektive socialutskottet, ut hakorna genom att konstatera att ”Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna”. De slog fast att möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst ”förbättrat vardagen för många människor”, och att ”mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet”.

Inte speciellt kontroversiella ord, kan tyckas – men det retade upp många socialdemokrater, inte minst i bloggosfären, som verkade betrakta detta som högeravvikelser.

Men mest intressant i Damberg och Hallengrens artikel var det förflyttade fokuset; från entreprenörernas vinster till hur kvaliteten i verksamheten ska säkras. De talade sig varma för ökad insyn; att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utökas till den privat utförda välfärden, och att Lex Sarah förbättras för den privata äldre- och handikappomsorgen. Detta är något jag också argumenterat för tidigare – senast i Dagens Arena – och välkomnar från mina partivänner.

Tyvärr verkar den officiella partilinjen bli en annan. I fredags presenterade partisekreterare Carin Jämtin, samt kommunalråden Anneli Hultén och Ilmar Reepalu (Göteborg respektive Malmö) förslag för att ”resurser inom välfärden ska användas på rätt sätt”. I praktiken ville man att kommuner och landsting i samband med upphandlingar av verksamhet ska få välja bort entreprenörer med vinstintressen.

Och visst, inget fel i det. Jag är absolut för att kommuner och landsting ska bli bättre upphandlare, ställa bättre krav på de utförare man anlitar – och ha en ordentlig uppföljning av hur verksamheten bedrivs. Men jag tycker att det ensidiga fokuset på vinstfrågan är ett villospår. I stället borde man skjuta in sig på kvalitetsfrågorna.

Så har man till exempel gjort i s-styrda Haparanda. Sven-Erik Bucht, s-riksdagsledamot och tidigare kommunalråd, skriver i dag i Expressen tillsammans med kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) om hur de i Haparanda – inför att man skulle lägga ut delar av äldreomsorgen på entreprenad – under nära ett år jobbade tillsammans med personal inom äldreomsorgen och experter från Sveriges Kommuner och Landsting, med att ta fram ett kvalitetssäkrat upphandlingsdokument. Man studerade goda och dåliga exempel runt om i Sverige, och lade sedan i avtalet större vikt vid kvalitet än pris. Avtalet garanterade fri insyn i verksamheten samt ställde krav på en nära samverkan med utföraren. I kvalitetskraven ingick bland annat tydliga krav på bemanning och kompetens i relation till målgruppens behov.

Detta var fullt möjligt att göra inom ramen för lagen om offentlig upphandling (LOU). Det är nämligen en utmärkt lagstiftning som dessvärre ytterst få kommer och landsting utnyttjar på ett bra sätt. Haparanda tycks vara ett lysande undantag.

Jag hoppas nu att Stefan Löfven och Carin Jämtin, som är eftertänksamma och kloka människor, lyssnar på partiets ledande företrädare i kommuner och riksdag. Släng inte ut barnet med badvattnet, utan se till att ställa krav på i första hand hög kvalitet i de välfärdstjänster som upphandlas. Det är vi värda som medborgare och skattebetalare.

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, välfärd, vinst

En valbar partiledare

admin — Tue, 24 Jan 2012 15:36:15 +0000

Efter att Håkan Juholt meddelade att han med omedelbar verkan lämnade uppdraget som partiordförande, har jag fått en del sura kommentarer från socialdemokratiska partimedlemmar. ”Nu är du väl nöjd?”, har det hetat. Detta då jag varit en av dem som argumenterat för att s knappast skulle kunna vinna valet 2014 med Juholt som partiledare, och att han därför borde träda tillbaks.

Men nej, jag är verkligen inte nöjd. Fortfarande saknas förutsättningarna för att socialdemokratin på allvar ska kunna utmana alliansen om regeringsmakten. Ett ledarlöst tillstånd är självklart inte bra.

Däremot tycker jag inte att det finns någon anledning att stressa fram en tillförordnad ledare. Mina resonemang om detta utvecklar jag i ett inlägg på Second Opinion i dag.

Men jag har också invändningar mot de olika ”kravlistor” som figurerar i medierna just nu, om vilken profil nästa socialdemokratiska partiledare bör ha. Jag vet förstås inte hur pass förankrade dessa krav egentligen är i partiet eller om man ens ska ta dem på allvar. Vad som dock oroar mig är att så många socialdemokrater som uttalar sig om vad som är viktigt för näste partiordförande är att det ska vara någon som kan ”ena partiet”.

Det som oroar med detta är inifrånperspektivet. Jag har hittills inte uppfattat att någon ställt som krav att socialdemokraternas partiledare ska upplevas som valbar och självklar statsministerkandidat.

Ambitionen inom s måste vara att vi ska vinna nästa val och kunna ge Sverige ett bättre alternativ än allianspolitik. Detta bör väl vara rimligare än att tillfredsställa alla motstridiga viljor och falanger inom partiet? Få saker tenderar att ena splittrade partier som valframgångar. Och gudarna ska veta att s behöver sådana.

Jag förespråkar ingen specifik person som s-ordförande. Jag vet att det finns gott om kompetenta människor som skulle kunna göra ett utmärkt jobb. Och med en öppen process där flera kandidater kan redogöra för vad de vill göra politiskt, får såväl partimedlemmar som väljare chansen att lära känna och få förtroende för den som vill utmana Fredrik Reinfeldt om statsministerposten.

Socialdemokratin befinner sig i en mycket allvarlig situation. Det vore dumt att i ett sådant läge jäkta fram ytterligare en kompromisslösning som inte ger oss förutsättningar att vinna val och bedriva politiskt förändringsarbete.

Andra skriver intressant om Håkan Juholt, Second Opinion, socialdemokraterna

2011 i backspegeln

admin — Tue, 27 Dec 2011 14:39:44 +0000

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Andra skriver intressant om Aftonbladet, Erik Laakso, Håkan Juholt, Johan Westerholm, socialdemokraterna

Öppenhet har blivit norm

admin — Wed, 14 Dec 2011 13:19:24 +0000

I morse gästade jag ett väldigt ovanligt politiskt möte. Det var miljöpartiet som bjudit in till presentation av en ny kommunikationsplan; en plan för att göra mp närvarande i människors vardag och vara Sveriges mest öppna parti.

Det ovanliga var dels att göra ett publikt event av en kommunikationsplan. Sådana dokument hålls ju oftast väldigt internt. Men det var också ovanligt att man bjudit in externa kommentatorer i form av statssekreterare Per Schlingmann (tidigare kommunikationschef och partisekreterare för moderaterna) och Devrim Mavi (avgående chefredaktör för Arena, med bakgrund som journalist på bl a Bang samt som talesperson för Feministiskt initiativ).

Relaterat till detta har socialdemokraterna i dagarna presenterat sin programkommission på partiets webbplats. Via Twitter har jag haft kontakt med Marika Lindgren Åsbrink, biträdande sekreterare i kommissionen, och uttryckt min förhoppning om interaktiva inslag i programarbetet; en blogg, chatt, wiki etc. Svaret blev att man skulle fixa åtminstone något av detta.

Jag betraktar svaret som hoppingivande men otillräckligt. Inte minst processen där vi senast vaskade fram en ny partiordförande visar att socialdemokratin måste bli ett mycket mer öppet parti för att tillfredsställa medlemmar och väljare. Av någon anledning har det inom s blivit standard att in i det längsta tiga om sina ambitioner att axla ansvaret och bli partiledare. I stället förväntas man utåt säga att man inte alls har tänkt i de banorna, men bara skulle svara valberedningen om de skulle höra av sig.

Kontrasten mot miljöpartiets öppna process var inte bara parodisk, den var direkt plågsam. Mp visade att ett flertal kompetenta och dugliga kandidater kunde meddela att de med glädje ställde upp, och delta i offentliga utfrågningar tillsammans – utan att någon nämnvärd splittring inom partiet kunde märkas. På liknande sätt har sedan centerpartiet och vänsterpartiet gjort. Varför skulle inte s kunna detsamma, nästa gång vi har val till ledande poster?

Också i miljöpartiet pågår nu för övrigt ett arbete med att ta fram ett nytt partiprogram. Det kan man läsa om på partiets webbplats, där man bl a redovisar en enkät och bjuder in till möten och samtal runt om i landet om partiprogrammet. Och man har också en blogg om arbetet.

Öppenhet har blivit norm. Socialdemokratin borde nu ta chansen att våga bjuda in fler att delta i det viktiga programarbetet. Vi behöver fler människors tankar och inspel för att bli relevanta för bredare grupper än de c:a 25 procent som i dag säger sig rösta på s. Det dummaste vi kan göra i det krisläge som faktiskt råder är att sluta oss, peka finger och jaga syndabockar.

Andra skriver intressant om miljöpartiet, öppenhet, socialdemokraterna