Jonas Morian | PromeMorian » Blogg

Opinionsbildning, lobbying och en ny medieverklighet

admin — Sun, 05 May 2013 08:59:46 +0000

För en tid sedan rapporterade Aftonbladet att före detta politiker efter avslutade uppdrag gått vidare i livet och utnyttjat sitt engagemang och erfarenheter till arbete med samhällskontakter och opinionsbildning. Fast så vinklades det förstås inte i tidningen. Där hette det i stället att ”Ministrar, riksdagsledamöter och regeringstjänstemän får superlöner när de byter sida”, samt att de ”utnyttja sina gamla kontakter och saluför allt från allt från riksdagsmotioner till nya lagar”.

Det finns många saker man kan invända mot Aftonbladets rapportering, vinkling och efterföljande kommentarer. Jag tänkte ta upp några reflektioner jag själv dragit, och vill redan från början förvarna om att det kommer att ta rätt många ord i anspråk.

För det första tror jag att de flesta nog tycker att det är positivt att inte alla folkvalda, statsråd och höga tjänstemän ser politiken som en livstidssyssla, utan kan välja att åtminstone några år göra något annat. Men har man nu ägnat en stor del av sitt liv åt just politik så har man därmed, i de flesta fall, skaffat sig kunskaper och erfarenheter som många bedömer som värdefulla. Att förstå sig på det politiska systemet är nämligen inte helt enkelt. Det märks inte minst på mycket av politikjournalistiken.

Aftonbladets ledarkrönikör Katrine Kielos är inte lika positiv till att politiker gör något annat efter avslutat värv. Hon skriver visserligen att det inte är fel att människor rör sig mellan sfärerna, ”men det finns korruptionsrisker vid varje steg”.

För det andra är det i grunden fel att beskriva lobbying som att ”köpa lagstiftning”. Jag tror ärligt talat inte att någon pr-byrå eller annan aktör som försöker påverka samhällsutvecklingen skulle hävda att det var möjligt. När Aftonbladet skickade reportrar under falsk flagg till en byrå i Stockholm, med förevändningen att vilja få igenom en ny lag om certifikat för att få driva privata asylboenden, så utlovade inte heller någon av byråns medarbetare att de kunde få till någon sådan lagstiftning. Vad de i stället diskuterade var opinionsbildning och politiskt påverkansarbete, det vill säga sådant som mängder av aktörer ägnar sig åt utan att det betraktas som kontroversiellt.

Väldigt mycket av den indignation Aftonbladets medarbetare förmedlar i kommenterarna kring sin rapportering handlar just om att lobbying i sig skulle vara något fult. Att exempelvis Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen och Kommunal driver på opinionen i olika riktningar, och många gånger verkar för just lagstiftning, sägs det dock inget om. I de fallen talas det snarare uppskattande om engagemang.

Men när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skriver om den ovan nämnda pr-byråns agerande, efter att tidningens reportrar avslöjat sina verkliga identiteter och avsikt, så är han påtagligt irriterad över den ”krishantering” som föregått Aftonbladets publicering. Byrån offentliggjorde nämligen själva mejlväxlingen mellan reportrarna och dem, samt gav sin egen version av mötet på såväl sin egen webbplats som i olika branschmedier.

Vad detta framförallt är ett exempel på är att medieverkligheten förändrats. Ingen redaktion kan längre räkna med att ensamma få rapportera om ett händelseförlopp, eller ens göra det först, bara för att man varit ensam om att ha reportrar på plats. Ett företag eller en organisation som utsätts för granskning har allt att vinna på att ge sin egen version – helst proaktivt. Alla som någon gång varit i en intervjusituation vet nämligen att man sällan känner sig nöjd med hur ens ord sedan återgetts. Det betyder inte nödvändigtvis att journalisten gjort ett dåligt jobb, men citat kommer alltid att klippas och sättas in i sammanhang. Det är en ofrånkomlig del av journalistiken.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle behöva ägna rätt många ord åt att delge mina reflektioner kring Aftonbladets rapportering, och det har jag nu gjort – genom en kanal jag själv kontrollerar. Hade jag i stället blivit intervjuad om samma sak så hade jag kanske fått försöka uttrycka samma sak med högst två-tre meningar. Inget ont i det, men för att en fråga ska kunna belysas på ett mångfacetterat sätt så behövs det flera vägar. Och journalistik är alldeles för viktigt för att helt överlåtas åt journalister.

Andra skriver intressant om Aftonbladet, journalistik, lobbying, opinionsbildning

Sluten grupp för ökad öppenhet

admin — Thu, 18 Apr 2013 17:30:29 +0000

Häromdagen skrev jag om socialdemokraternas bristande valprocesser. Jag konstaterade bl a att vi fokuserar så hårt på representativitet att vi riskerar att missa vilken kompetens de enskilda kandidaterna faktiskt kan bidra med.

Kort därefter skrev partisekreterare Carin Jämtin i SvD att hon, ”för att i framtiden förhindra att diskussioner om kandidaters lämplighet först efter att de valts istället för innan och med alla kända fakta framme från början”, tillsatt en arbetsgrupp med ansvar för att ta fram bättre rutiner för valberedning och stärka granskningsprocesserna.

Detta var förstås mycket välkommet. Men sedan kom ett medlemsbrev där arbetsgruppen presenterades mer utförligt: Lena Hjelm-Wallén, med mångårig erfarenhet från tidigare valberedningsarbete; Ilmar Reepalu, som valdes till ny ordförande i valberedningen vid kongressen i Göteborg, samt Hans Dahlgren, kanslichef hos socialdemokraterna. Det är alltså hela gruppen. Ingen från t ex SSU och ingen som kan ge lite utifrånperspektiv. Ambitionen att vara ”framtidspartiet” kom lindrigt sagt på skam.

Vi var flera socialdemokrater som uttryckte vårt missnöje med detta på bl a Twitter och Facebook. Själv lyfte jag idén att det utmärkta initiativet Öppna kriskommissionen borde återuppta verksamheten och damma av några av de idéer de presenterade efter valförlusten 2010. I sitt dokument Organisation för framtiden skrev Öppna kriskommissionen:

”Vi behöver med öppna nomineringar bli tydligare över vad vi ställer för krav på de som vill vara förtroendevalda och representera socialdemokraterna. Idag så är det inte för den enskildes kompetens som den blir nominerad utan ofta på andra premisser. Politiska skuldsedlar, maktbalanser och personliga agendor styr i allt för stor utsträckning nomineringsprocesserna. Vi behöver göra en kravspecifikation på samtliga uppdrag. Vidare så ska det ställas krav/kontrakt över vad som gäller när man är vald. Där vilken tid som vi förväntar oss ska vara med och vad den valde skall leverera tillbaka i olika sammanhang. Tror att det skulle underlätta rekrytering om människor vet vad som gäller vid olika uppdrag. Vi tror inte det skulle skrämma utan tvärtom locka.”

Jag instämmer i varje ord och håller nu tummarna för att de idéer jag är övertygad om kommer att komma fram i detta gräsrotsarbete även når fram till Jämtin och hennes väldigt begränsade lilla grupp av valprocessutvecklare.

Andra skriver intressant om Carin Jämtin, socialdemokraterna, valprocesser

Val utan beredning

admin — Sun, 14 Apr 2013 07:38:10 +0000

[UPPDATERAD] Den för många överraskande petningen av Ylva Johansson ur socialdemokraternas partistyrelse och det nästan lika överraskande valet av Omar Mustafa, sätter återigen fokus på partiets bristande valprocesser.

Jag har skrivit om detta flera gånger förut, inte minst i samband med valet av Håkan Juholt till partiledare och det kaos som sedan följde. Faktum är att det var just processen med att få fram en efterträdare till Mona Sahlin som lade grunden till många av de problem som sedan drabbade s. Juholt var i hög grad okänd för väljarna, och även många aktiva socialdemokrater blev tagna på sängen när han överraskande presenterades som valberedningens förslag. Om detta skriver Tommy Möller och Margit Silberstein i boken En marsch mot avgrunden.

Hade socialdemokraterna då i stället haft flera olika kandidater, som efter att Sahlin aviserat sin avgång ställt sig upp och sagt att de skulle vilja anta utmaningen att leda sitt parti, så hade förmodligen aldrig Juholt blivit vald. Nu blev han en kompromisskandidat i elfte timmen, efter att distriktsrepresentanter motsatt sig och blockerat flera andra förslag från valberedningen. Och i och med att det blev så bråttom på slutet missades – av allt att döma – det i andra rekryteringssammanhang obligatoriska momentet med att kolla upp ”lik i garderoben” och att ta referenser. Hade så skett hade såväl Juholt som partiet varit bättre rustade mot skriverier om att hans sambo var dömd för bedrägeri, och hans egna tveksamma bostadsersättning från riksdagen.

Man skulle kunnat tro att socialdemokratin lärt sig något av detta. Ändå kunde vi nu på partikongressen i Göteborg återigen bevittna besynnerliga scener och märkliga val.

Om detta skriver socialdemokraten, tillika professor i statsvetenskap, Ulf Bjereld förtjänstfullt: ”Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum.”

Jag tänker inte ge mig in i frågan om valet av Omar Mustafa var rätt eller fel. Jag känner honom inte och kan för lite om debatten bland svenska muslimer om jämställdhet, respekt för andra religioner och synen på homosexualitet. Däremot kan jag, precis som många andra redan gjort, konstatera att en enkel Google-sökning hade gett både det nominerande partidistriktet Stockholms arbetarekommun och valberedningen kännedom om att Mustafas namn var förknippat med kontrovers. Även om man tycker att det inte diskvalificerade honom för att ta plats i partistyrelsen så borde det rimligen ha satt igång ett maskineri för att hantera och besvara de frågor som självklart skulle ställas.

Än en gång blev det nu i stället uppenbart att s bereder val av ledande företrädare dåligt, om ens alls. Den förhärskande principen verkar vara representativitet. Landsändar, fackförbund och sidoorganisationer måste vara representerade på ett balanserat sätt. Fördelningen mellan kvinnor och män måste vara rimlig, och på senare år har även människors ålder och – om än i mindre utsträckning – etnicitet börjat tas i beaktande. Problemet är att när all energi läggs på detta så missas något grundläggande: kandidaternas egentliga kvalifikationer.

Andra skriver intressant om En marsch mot avgrunden, Omar Mustafa, socialdemokraterna

Par i PR

admin — Tue, 09 Apr 2013 05:19:11 +0000

Dagens Opinion uppmärksammar att jag och min fru Stina gemensamt registrerat aktiebolaget PromeMorian. I artikeln talas det om att vi bildar en pr-byrå, vilket kanske är lite överdrivet. Vad vi gör är att ta den egna verksamhet jag drivit i drygt två år och kombinerar med Stinas gedigna erfarenheter från politik, tidningsvärlden och opinionsanalys. Tillsammans kompletterar vi varandra väldigt väl. Såväl privat som professionellt.

Mellan oss har vi erfarenhet från mer än trettio Almedalsveckor där vi varit allt från nyfikna besökare och arrangörer till aktiva deltagare och bevakare. Vi grundade Almedalsbloggen som i dag är Makthavare.se, där vi båda varit chefredaktörer.

I PromeMorian AB kommer vi att erbjuda tjänster var och en för sig samt vid behov samarbeta och utnyttja våra kombinerade styrkor. En helhet som blir mer än dess delar.

Det här innebär att även PromeMorian.se kommer förändras för att bättre återspegla att vi nu har en större verksamhet än en enskild firma. Håll ögonen öppna!

Andra skriver intressant om Jonas Morian, PromeMorian, Stina Morian

Idéer för framtiden

admin — Fri, 11 Jan 2013 08:43:38 +0000

I skuggan av den heta debatten om centerpartiets nya idéprogram, pågår ett liknande arbete i socialdemokratin. Låt mig återkomma om det. Först några ord om centerpartiet.

På SVT Debatt skriver pr-konsulten och den tidige politiske reportern Paul Ronge att ett riksdagsparti inte kan ”brainstorma” fram ett politiskt ideologiskt program. ”Alla som sysslat med, eller bevakat politik vet att den här typen av program måste vara seriösa och kunna förankras brett i ett parti”, skriver Ronge. Själv ställer jag mig frågan: ”Varför då?”.

Det borde inte vara en naturlag att politikutveckling alltid måste ske på samma sätt. Tvärtom kan det vara nyttigt att pröva nya former, bedriva processen mer öppet och faktiskt tillåta sig att ta ut svängarna. Sedan bör förstås ytterst medlemmarna få säga sitt. En programgrupp kan presentera sitt förslag, andra kan komma med motförslag, varpå diskussioner och kompromisser följs av omröstningar. Nu tvingades istället flertalet ledande centerpartister – och till sist även Annie Lööf själv – ut och ta avstånd från stora delar av programgruppens förslag, drygt en månad innan den extra partistämma som har i uppdrag att fatta beslut om den slutgiltiga texten till det nya idéprogrammet. Detta lägger självklart en våt filt över debatten fram till stämman.

Själva innehållet i programgruppens förslag har jag inte mycket att säga om; jag har aldrig varit medlem i centerpartiet och känner inget behov av att lägga mig i partiets politik. Däremot kan jag känna en del förundran över de hånfulla ord om ”månggifte” som hörts inte minst från vänsterdebattörer.

I idéprogramförslaget sägs bland annat att ”Alla människor ska ha rätt att göra egna livsval så länge de inte skadar någon eller begränsar andra människors frihet”, samt att ”Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar”. Jag tycker personligen inte att detta är särskilt kontroversiellt. Det är dessutom väldigt likt tankegångar som många gånger förespråkats av just vänsterfolk.

Med det sagt vill jag gärna dra en parallell till det programarbete som pågår inom s. Här är det inte ett idéprogram utan ett nytt partiprogram som arbetas fram och ska antas på partikongressen i april. Arbetet började i december 2011 med att ett första diskussionsmaterial, baserat på Kriskommissionens rapport, skickades ut till partiorganisationen. Under våren 2012 startades en blogg där ledamöter i programkommissionen och gästskribenter tyckte till om socialdemokratiska idéer. Dessutom arrangerades seminarier runt om i landet. I slutet av förra året presenterade programkommissionen ett förslag på nytt partiprogram, vilket sedan gick ut på remiss.

Jag har inget att invända emot processen. Den var ovanligt och föredömligt öppen för att vara socialdemokraterna. Däremot skiljer sig det socialdemokratiska programarbetet på ett annat avgörande sätt från centerpartiets: den förra leds av partiordföranden. När programkommissionen skapades, leddes den av Håkan Juholt. I dag är det Stefan Löfven. Detta tycker jag är tveksamt av flera skäl.

För det första blir det rimligen svårare för en arbetsgrupp att tänka fritt och nytt om dess möten leds av partiordföranden. För det andra blir Löfven, i det här fallet, nu personligen ansvarig för programförslaget på ett helt annat sätt än vad Lööf är för centerpartiets programgrupp (där hon inte ingått).

Nu har förvisso en del politiska kommentatorer ändå hävdat att de ”nyliberala” – detta favorit-glåpord i svensk politisk debatt – tankegods som sägs prägla förslaget är ett direkt resultat av centerledarens egna värderingar. Men formellt är ändå programgruppen fristående från partiledningen, och det är förmodligen en bra idé.

Skulle nu – mot förmodan (den socialdemokratiska partiledningen brukar inte få stryk på s-kongresser) – programkommissionen bli nedröstad på ett eller annat område i april, så vore det de facto misstroendeförklaringar mot Stefan Löfven som ju lett kommissionens arbete. Detta hade kunnat undvikas genom att hålla honom utanför processen.

Andra skriver intressant om centerpartiet, socialdemokraterna

Jobb i vår

admin — Mon, 10 Dec 2012 10:16:15 +0000

I dag meddelas det på olika sätt att jag fr o m januari kommer att vikariera som presschef på arbetsgivarorganisationen Almega. Jag täcker upp för den ordinarie under hans föräldraledighet. Jobbet är ett uppdrag, och jag kommer att ha en del mindre jobb som löper parallellt med detta.

Jag ser fram emot chansen att få axla pressansvar för en stor organisation som är så aktiva i samhällsdebatten som Almega.

Uppdraget innebär dock att jag kommer att lämna posterna som chefredaktör och ansvarig utgivare för Makthavare.se, åtminstone under ett drygt halvår. Det känns lite vemodigt, men jag är övertygad om att vi kommer hitta en bra lösning som innebär en välkommen nytändning för sajten.

Andra skriver intressant om Almega, Makthavare.se

Torkar tårar utan handskar

admin — Sat, 01 Dec 2012 13:48:22 +0000

Det var länge sedan jag skrev här. Kanske är det symptomatiskt för en utveckling där allt fler verkar överge bloggandet som plattform för att i stället uttrycka sig och kommunicera via Twitter, Facebook och andra kanaler. Själv kommer jag åtminstone på mig själv att inte längre lika självklart som förr läsa bloggar som en del av min omvärldsbevakning. Däremot har för mig Twitter blivit i det närmaste oundgängligt.

Anyway.

Hösten har varit ombytlig. Efter en period av rätt lite att göra fick jag plötsligt två stora uppdrag nästan samtidigt. Faktum är att de ett tag överlappat varandra, vilket bl a förde med sig att jag ett tag gick omkring med tre mobiltelefoner. Inget jag rekommenderar.

En av dessa uppdragsgivare var RFSU, en organisation jag länge känt stor sympati för. Nu fick jag chansen att göra en insats för dem genom att tillfälligt hoppa in som pressansvarig, i en lucka mellan den tidigares tjänstledighet och en vikaries uppsägningstid. Det har varit fantastiskt kul och lärorikt. Och i dag, på Världsaidsdagen, vill jag gärna slå ett slag för RFSU:s viktiga arbete.

Under hösten har Jonas Gardells bok och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” påmint många – och upplyst andra – om den fruktansvärda tid för 30 år sedan när de första aids-fallen upptäcktes i Sverige. Det har lyckligtvis blivit bättre sedan dess. Vi pratar inte längre om ”bögpest” och att isolera hivpositiva på öar. Men det är viktigt att komma ihåg att hiv inte har försvunnit. I dag lever runt 6 000 personer med hiv i Sverige, och årligen får 500 personer diagnosen hivpositiv.

Tänk på det, och ge gärna ett bidrag till Noaks Ark, Röda Korset, eller gå med i RFSU.

Avslutar med en minnesvärd scen från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”:

Andra skriver intressant om aids, hiv, Världsidsdagen, World Aids Day

Twitter, fotbollskväll och superhjältedräkter

admin — Thu, 16 Aug 2012 08:03:23 +0000

Twitter är verkligen en fantastisk arena för nyhetsförmedling, informationsutbyte, skvaller och nörderier. I princip varje gång jag – ett antal gånger om dagen – kollar vad som skrivits i mitt flöde från folk jag valt att följa, får jag lära mig något nytt. Och ibland är det jag som bjuder på ny kunskap. I går var en sådan kväll.

För att fullt ut förstå det som följer kan det vara på sin plats med lite förkunskap. Följande är hämtat från Wikipedia:

Twitter (engelska: ”kvitter; kvittra”) är en social nätverkstjänst och mikroblogg som möjliggör för användare att skicka och läsa meddelanden, så kallade tweets. Meddelandena är textbaserade och får vara högst 140 tecken långa. Dessa visas öppet på användarens profilsida. Användare kan prenumerera på andra användares meddelandeflöde, vilket kallas ‘”att följa” (engelska follow), en prenumerant kallas ”följare” (engelska follower). Alla användare kan skicka och läsa tweets via Twitters webbplats, men många väljer istället att utnyttja tredjepartsapplikationer, då dessa är anpassade för att fungera exempelvis i en mobiltelefon, eller som fristående program som ger bättre överblick än webbsidan gör.

I går var det dessutom ur mitt perspektiv en rätt trist tv-kväll som bjöd på en vänskapsmatch i fotboll mellan Sverige och Brasilien, en repris på säsongsavslutningen av Allsång på Skansen, samt ett tävlingsprogram där före detta idrottsstjärnor och diverse andra kändisar bjöd på drama.

Jag tog därför tillfället i akt att delge mina Twitter-följare några saker jag ibland grunnat på om superhjältar och deras utstyrslar. Det blev tio inlägg:

1. Varför refererar så många superhjältar till sina uppenbarligen unika utstyrslar som ”uniformer”, när det de facto betyder likformiga och i regler fastställda tjänstedräkter?
2. Varför tilldelas kvinnliga superhjältar generellt väsentligen mindre tyg till sina dräkter? Och varför är dessa dräkter så ofta urringade och barbenta?
3. Vad är egentligen poängen med mantlar? Är inte risken uppenbar att man som superhjälte trasslar in sig i sådana vid handgemäng?
4. Varför har superskurkar överhuvudtaget unika dräkter? Borde det inte vara smartare att klä sig så allmängiltig som möjligt om man vill undvika att åka fast?
5. Om man som superhjälte saknar förmågan osårbarhet, borde det inte vara bättre med metallrustning eller skottsäker väst i stället för tunn trikå?
6. Om ens superkraft är osynlighet, varför har man då ens en särskild superhjältedräkt?
7. Hur kan en superhjältedräkt hänga med i svängarna när ens förmåga är att drastiskt ändra storlek eller töja ut armar och ben?
8. Varför tycks så många superhjältar känna ett så stort behov av att dekorera sina dräkter med en personlig logotyp på bröstet?
9. Hur kan man tro sig uppnå anonymitet om ens enda egentliga maskering är en pincéstor mask runt ögonen?
10. Följer estetiskt sinnelag och förmågan att sy automatiskt med superkrafter, eller finns det skräddare som specialiserar sig på superdräkter?

Fånigt? Visst, men också ett slags test på om sådana fånigheter kunde engagera folk en helt vanlig onsdagskväll. Det kunde det. Jag fick över 70 svar på bara någon timme.

Och svaren var i många fall riktigt kvalificerade. Fler än jag hade uppenbarligen grunnat i samma banor, och häpnadsväckande många kunde presentera insiktsfulla förklaringar. Några godbitar:

- Megalomani kräver trikåer. Superskurkar har sån hybris att de tror sig vinna i alla fall.
- I serien Watchmen fastnar karaktären Dollar Bill med sin mantel i en dörr och blir skjuten till döds av bankrånare. Och i filmen The Incredibles påminns Mr. Incredible av en superdräktsdesigner om farorna med mantlar:

- Reed Richards, mer känd som Mr. Fantastic i Fantastic Four, sägs i serierna ha utvecklat tyg av ”instabila molekyler” som gör att hans dräkt fortsätter täcka honom även när hans elastiska kropp töjer ut sig. En tänkbar teori är att Hulks karaktäristiska lila byxor är tillverkade av en prototyp av detta tyg, då de slits sönder nedtill men sitter kvar hela upptill när Bruce Banner blir Hulk.
- Vissa superhjältar utan flygförmåga – som Batman och Moon Knight – använder sina mantlar för att kunna glidflyga. Andra, som Stålmannen, använder dem som förvaringsplats.
- Den tilltänkta målgruppen för de flesta superhjälteserier är tonårskillar, vilket kan förklara många kvinnliga karaktärers utmanande utstyrslar och poser. Intressant nog är det i serierna även mycket fokus på manliga karaktärers spända biceps och magrutor. Hetero- och homoerotik. Något för alla (manliga) läsare…

Min slutsats är att Twitter är fantastiskt. Följer man rätt personer – och skaffar sig tillräckligt många intressanta egna följare – så har man tillgång till ett kunnigt, engagerat och nördigt underhållande nätverk. Rekommenderas varmt.

Andra skriver intressant om nörderi, superhjältar, Twitter

Årets Almedalsbloggare

admin — Fri, 15 Jun 2012 08:00:16 +0000

Även i år har jag fått den stora äran att sitta i juryn som korar Årets Almedalsbloggare. Jag delar denna ära med Martina Lind från Politometern, Anton Johansson från Twingly och Karin Bäcklund från Bloggplats H12. Det hedersamma priset kommer att gå till den bloggare som bidragit mest till Almedalsveckan genom bevakning, fördjupning, att uppmärksamma en viss fråga eller helt enkelt stått för de bästa texterna. Förra året blev det Lena Lid Andersson som vann. Blir det du i år?

Vi i juryn tar emot nomineringar, men söker även efter lämpliga kandidater på egen hand. Priset består av champagne, ett imponerande diplom, en digital medalj att sätta på sin blogg samt förstås ära och berömmelse. Vi kommer även att utse en två och en trea till prispallen. Prisutdelningen äger rum på fredag den 6 juli.

Innan prisutdelningsceremonin deltar jag f ö i ett panelsamtal om hur det nya medielandskapet påverkar Almedalsveckan. Här medverkar också Brit Stakston (JMW), Emanuel Karlsten (Ajour) och Viktor Barth Kron (Dagens Nyheters Stockholmsredaktion).

Under Almedalsveckan har jag annars fullt upp med det redaktionella arbetet för Makthavare.se. Vi gör även i år en storsatsning och kommer att vara i Visby hela veckan med en redaktion på drygt 20 personer – där vi alla jobbar ideellt. Utöver det är jag iblandad i några olika arrangemang under veckan, bland annat som moderator. Återkommer om det.

Andra skriver intressant om Almedalen, Almedalsveckan

En annan verklighet bakom rubrikerna

admin — Wed, 30 May 2012 08:37:41 +0000

Många har säkert under våren noterat den debatt som förts om medierapporteringen om den så kallade Caremaskandalen. Jag har själv följt debatten med stort intresse.

Redan när det skrevs som mest om vårdföretaget Carema och vad som pågått på äldreboendet Koppargården i Stockholm, försökte jag vid ett par tillfällen lyfta fram att denna verksamhet inte varit något direkt föredöme ens innan Carema tog över driften av den (som då hette Råcksta sjukhem) från Stockholms stad. Kanske var det inte bara företagets fel att det fanns brister i verksamheten.

Under våren har framförallt Dagens Samhälle gjort en stark insats för att belysa just detta. De har kunnat visa att det fanns en annan bild av verkligheten än den Dagens Nyheter och en lång rad andra medier pumpat ut. Även nu tråkigt nog insomnade Second Opinion har granskat om någon publicering varit tveksam ut ett pressetiskt perspektiv.

Jag vill i sammanhanget varmt rekommendera ett webbseminarium av Anna Thoursie, chefsekonom på KFS, som resonerar om mediernas roll i debatten om kvalitet i välfärden. Hon tar upp två väsentliga händelser i den politiskt heta diskussionen om kvalitet och konkurrensutsättning i välfärden; dels mediedrevet mot Carema, men också den stormiga debatten som följde efter att SNS publicerade en forskningsantologi om effekterna av konkurrens i produktionen av välfärdstjänster.

Som av en händelse presenterar i dag Socialstyrelsen en rapport som visar att det inte går att se några stora och entydiga kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig äldreomsorg. Däremot har storleken på den enhet som utför olika insatser till äldre betydelse. Äldre som bor i små särskilda boenden är nöjdare än de som bor i stora boenden. Inte direkt förvånande.

Socialstyrelsens studie visar att på endast små skillnader i kvalitet man jämför vinstdrivande med icke-vinstdrivande verksamheter. Det finns inte några synbara skillnader mellan regiform och antal ärenden som anmäls till Socialstyrelsen enligt lex Maria, lex Sarah eller från enskilda personer. Värt att tänka på för alla som i debatten tagit till överord om de vinstdrivande verksamheternas förskräcklighet.

Helt klart behövs det satsas mer på forskning och granskning av all vård- och omsorgsverksamhet. Det är därför glädjande att SNS inte låtit sig nöja med sin forskningsantologi, utan går vidare med fördjupade studier inom ramen för forskningsprogrammet ”Från välfärdstat till välfärdssamhälle”. Dessutom genomför tankesmedjorna Entreprenörskapsforum, Fores och Leading Health Care satsningen ”Uppdrag Välfärd”, som handlar om att initiera, genomföra och sprida resultaten av ett forskningsprogram kring hur framtidens välfärdstjänster ska utföras, organiseras, styras och utvärderas.

Andra skriver intressant om Anna Thoursie, Carema, Dagens Samhälle, Second Opinion